Vad är det som skapat den biodiversitet vi ser omkring oss på jorden? Ett svar på frågan är att det är samspelet mellan miljöbegränsningar och andra djur, växter och mikroorganismer som styrt evolutionen och därmed bestämt vilka organismer vi omges av. Men vi får inte glömma den kanske viktigaste faktorn: geografisk isolering.

Livet på jorden hade inte utvecklats och uppsplittrats i så många livsformer utan barriärer som isolerat populationer och möjliggjort olika utvecklingsvägar. Mest slående blir detta när vi jämför isolerade landmassor som Madagaskar, Australien och Nya Zeeland med närmaste kontinenter. Spridningshinder har alltså varit en mycket viktig förutsättning för livets utveckling och för jordens totala artrikedom.

Idag pågår en utarmning av den globala biodiversiteten. Människan har under seklerna, i en allt snabbare takt, omvandlat och utarmat naturmiljöer runt om i världen. Denna förstörelse av habitat är kanske det första vi kommer att tänka på är vi pratar om artbevarande. I ett evolutionärt perspektiv kan vi dock fråga oss om resultatet av dagens förstörelse av habitat skiljer sig principiellt från konsekvenserna av de våldsamma klimatsvängningar som skett under istiderna. Även då tvingades växter och djur till reträtt i fragment av habitat. För varje istid blev våra skogar i Europa allt fattigare på trädarter. Dessutom flyttar människan arter dit de aldrig skulle ha tagit sig på egen hand. Vari ligger då problemet?

På kort sikt?

I det kortsiktiga perspektivet verkar det vara två typer av livsformer som skapar bekymmer. Den första gruppen är sjukdomar, alltså parasiter av allehanda slag. När sådana kommer till en ny kontinent kan de, ibland, orsaka hög dödlighet och få snabb spridning. I ett svenskt perspektiv är kräftpest och almsjuka två uppmärksammade problem. Flodkräftan är nu rödlistad (Sårbar VU) medan skogsalmen går en osäker framtid till mötes i södra Sverige. Internationellt kan listan på liknande fall göras mycket lång.

Den andra gruppen av införda organismer som akut kan ställa till problem är rovdjur. I samband med att råttor införts till oceaniska öar har mängder av arter dött ut. De fall vi känner bäst rör fåglar, och många av de mest hotade fågelarterna finns idag just på öar, men även andra djurgrupper har drabbats hårt (t ex ödlor och insekter).

På medellång sikt?

De flesta införda arter medför dock inga drastiska effekter, eller kanske inga synbara effekter alls på ekosystemen. Hotbilden kan dock utgöras av konkurrensstarka arter som omformar ett habitat. På bilden syns en våtmark i Nevadas öken som helt domineras av bitterkrassing: livsutrymmet för andra växter har begränsats oerhört och de limnologiska förutsättningarna har förändrats.

På lång sikt?

På riktigt lång sikt, alltså i ett evolutionärt perspektiv, har livet på jorden alltid återhämtat sig från katastrofer i den meningen att artbildning efter några årmiljoner återskapat biodiversiteten (fast nu med helt andra arter). Människans omflyttning av arter har dock inneburit nya spelregler i livets fortsatta evolution. Ett mindre antal arter av generalisttyp har fått enorm geografisk spridning. Vi kan anta att dessa kommer att utgöra basen för mycket av den framtida biodiversiteten, medan evolutionärt unika, lokala typer kommer att bidra med mindre. Istället för en diversitet i både förutsättningar och utgångsmaterial har vi homogeniserat båda.

Geografisk isolering är alltså inte bara viktig för att skapa nya arter, utan också för att bibehålla den globala diversitet som idag finns bland volutionärt unika organismer. Det finns alltså flera skäl att upprätthålla geografiska barriärer, och att begränsa omflyttningen av arter.