Förhandlingarna runt FN-mekanismen REDD skedde lite i skymundan. Det har varit ett konstruktivt arbete; de stora kvarvarande stötestenarna är finansiering till utvecklingsländerna i kombination med ofta oklara markägoförhållanden. Pågående projekt med återbeskogning sker dock bara undantagsvis med inhemska trädslag vilket knappast gynnar vår biodiversitet: i tropiska lågländer världen över planteras slentrianmässigt erukalyptus och i Anderna i Ecuador och Peru planterar man degraderade marker med nordamerikanska barrträd.
Biologisk mångfald nämns inte direkt i Parisavtalet, men med ledning av den sista IPCC-rapporten, och då särskilt rapporten från arbetsgrupp II 2014 om klimatets påverkan på miljö och samhälle (IPCC AR5 WG II, som kan nedladdas kapitelvis från www.ipcc.ch), kan man få en vägledning om vad intentionerna i avtalet innebär.
Först och främst måste vi inse att den globala uppvärmningen är allt annat än jämnt fördelad över jordens yta; detta framgår tydligt av klimatologernas rapport från IPCC 2013 (IPCC AR5 WG I). Uppvärmningen sedan pre-industriell tid har varit, och kommer att vara, starkast över jordens landområden (där merparten ligger på norra halvklotet), och i synnerhet på högre breddgrader och då särskilt kraftig i Arktis. Målet att begränsa jordens medeltemperatur till 1,5 grader över nuvarande kommer alltså ändå innebära att Norden blir 2-3 grader varmare, och Arktis upp till 4 grader varmare. Detta märktes tydligt i Svalbard i vintras; januaris medeltemperatur 2016 var nästan 10 grader över det normala vid Longyearbyen, med allvarliga slasklaviner (”slush torrents”) som resultat, inklusive raserade hus och dödsfall.
Konsekvenserna för biologisk mångfald märks redan tydligt i Norden och i Arktis (alla områden norr om Polcirkeln räknas numera till Arktis). Tinande permafrost påverkar tundrans småsjöar och våtmarker, som dräneras efterhand med stora konsekvenser för sjöfågel och vadare. En minskande utbredning och förtunning av havsisen i Arktis har stora effekter för ekosystemen såväl som för traditionell jakt och kosthållning hos de nordliga ursprungsbefolkningarna.
Olika konsekvenser för olika arter
I Sverige förskjuts arters utbredningsområden norrut, men här svarar insekterna snabbast, fågelarters häckningsområden är lite mer konservativa och sladdar efter. Växternas marsch norrut begränsas av fröspridning och går ännu långsammare. Kortflyttande fågelarter som till exempel rödhake och grönsiska har lättare att anpassa sig till mildare vintrar. Våra insektsätande tropikflyttare däremot, som exempelvis lövsångare och flugsnappare, som styrs av kalendern i sin nordflyttning, tenderar nu att kläcka sina ungar när kulmen för insektslarver redan har passerats.
I Norden märks effekterna av klimatuppvärmningen allra mest i fjällkedjan. Perioder med blidväder skapar tjocka islager i snötäcket som kan orsaka svältkatastrofer för ren och lämmel, och dessa ”ice-on-snow events” har blivit allt vanligare. I Svalbard dog stora delar av vildrenarna en vinter för några år sedan och de enda som gynnades av detta var asätande polarrävar. I svenska fjällen kraschade en pågående uppbyggnad mot en ”lämmeltopp” totalt i januari 2002.
En annan, tydligare konsekvens för artrikedomen i fjällen är den minskande arealen av snölegor under sommaren. Snölegorna har en viktig funktion för många djurarter, inte bara renen som söker svalka och undkommer mygg och bromsar genom gruppera sig på snölegorna dagtid. Fågelarter som snösparv, vinterhämpling och fjällripa söker mycket av sin föda, bland annat framsmälta frön, just på snölegorna under högsommaren när ungarna skall matas. Sedan 1990 har den skandinaviska populationen av snösparv halverats och häckningsplatserna flyttats upp från mellanalpin till högalpin zon – där frötillgången är otillräcklig.
Snölegorna har också en mycket speciell flora av kärlväxter och mossor som nu blir alltmer utsatt för konkurrens från fjällhedens vanligare arter. Ännu har detta inte märkts särskilt mycket i våra fjäll, men flera arter från björkskogsbältet har redan börjat etablera sig när den snöfria säsongen blir längre. I det lilla alpina området i sydöstra Australien finns ett antal endemiska växtarter i snölegorna som nu är akut hotade av utrotning. Samma tendenser ser vi på Sydön i Nya Zeeland. En korgblommig växt i alpina snölegor (Celmisia hastii) finns idag bara i snölegor i ett av bergsmassiven, och dess totalutbredning i världen uppgår till ett par hektar sammanlagt, ekosystem som nu snabbt invaderas av mer konkurrenskraftiga arter.
Totalutbredningen i världen för ’Celmisia hastii’ uppgår till sammanlagt ett par hektar.Foto: Ulf Molau
Hittills har bedömningarna om klimatförändringens påverkan för den biologiska mångfalden framför allt sammanställts av FN:s klimatpanel IPCC i dess återkommande rapporter. Sedan 2012 finns nu en parallell FN-plattform med huvudinriktning på biologisk mångfald, IPBES, Intergovernmental Platform on Biodiversity & Ecosystem Services, med sekretariat i Bonn. IPBES har börjat producera ett antal tematiska rapporter där den första, om växters pollination som ekosystemtjänst, släpptes i slutet av februari. Regionala rapporter över tillståndet för biologisk mångfald i olika världsdelar och hav påbörjades 2015 och skall vara klara 2018. Flera tema-rapporter är också under produktion, nämligen en om ”Land degradation and Restoration” och en om invasiva arter (”Invasive Alien Species”), och fler skall komma. Medan IPCC har haft klimatkonventionen UNFCCC som sin närmaste avnämare kommer nu IPBES att ha samma roll för att stärka kunskapsunderlaget för beslutsfattande inom FN:s konvention om biologisk mångfald, CBD.