Mitt intresse för vad som kan dölja sig i yttre Skagerraks till stor del okända djup väcktes på allvar någon gång runt senaste sekelskiftet. Jag blev då vid upprepade tillfällen kontaktad av en liten grupp hängivna sportfiskare, som till följd av den alltmer utarmade fisktillgången nära kusten hade börjat prova på sportfiske på många hundra meters djup långt ut från kusten. Fisket hade varit givande, och man kunde hala upp stora mängder lubb, långa, rockor och hajar i rejäla storleksklasser. Att man kontaktade mig berodde dock främst på att jag arbetade med kartläggning av djupvattenkoraller i Kosterfjordsområdet, och att olika typer av koraller ibland också fastnade på krokarna ute i Skagerraks djup. Medskickade fotografier visade att det i allmänhet rörde sig om några olika arter av hornkoraller, men någon sportfiskare hävdade också att han hade fått upp en bit av den revbildande ögonkorallen (Lophelia pertusa) på ett ankare.
Jag fick ett antal positioner på var korallfynd hade gjorts, och den första åtgärden var att titta på sjökortet hur bottnen såg ut. Detta var dock till föga hjälp – enligt sjökortet ser det mesta av den svenska delen av Skagerrak ut att vara en ganska enformig lerslätt. Det slumpade sig emellertid så, att i samband med sökandet efter en spårlöst försvunnen fiskebåt (Novi från Hamburgsund) hade Göteborgsföretaget Marin Mätteknik AB med modern teknik mätt upp en liten del av bottnen i ett område där flera av korallobservationerna gjorts (av fiskarena kallat ”Bratten”, beläget cirka 20 nautiska mil SV Väderöarna, se fig. 2).
Fig 1: Närbild av sjöris (Paramuricea placomus), med associerande räkor av släktet Pandalus. Foto: Tomas Lundälv
Härdsmälta på 300 meter
Jag fick tillgång till dessa mätdata, som visade att där det vanliga sjökortet antydde slät botten fanns i själva verket en mycket dramatisk bottentopografi, med branta klippväggar och drygt 100 meter djupa dalgångar i bottnen. Djupet på platsen varierade från 250–350 meter. Vid denna tidpunkt disponerade vi på Tjärnölaboratoriet två fjärrstyrda undervattensfarkoster (ROV – Remotely Operated Vehicle), varav den mindre var begränsad till arbete på 150 meters djup, och den större till 300 meter. Vi hade dock inte mer än 330 meter kabel till den större farkosten, vilket var i underkant för arbete på de aktuella djupen. Så snart vädret tillät, gav vi oss dock ut för att undersöka en av de angivna korallpositionerna. Strömmen på platsen var mycket stark, vilket innebar att ROV:n fick ansträngas till det yttersta för att överhuvudtaget nå ner till bottnen. Efter en kort stund överhettades tätningarna till framdrivningspropellrarna och smälte, vilket innebar att farkosten delvis vattenfylldes och slutade fungera. Innan detta hände hade vi hunnit få några korta videosekvenser av en artrik och spännande bottenfauna, dock inte av några koraller. Efter reparation av farkosten gjordes ett nytt försök ett knappt år senare, dessvärre med precis samma resultat! Det stod vid det här laget pinsamt klart att den utrustning vi hade inte var vuxen uppgiften.
Nya pengar, ny teknik
År 2004 beviljades vi ett generöst anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse för anskaffning av en ny ROV med djupkapacitet ned till 800 meter och fullt modern utrustning med avseende på kamerateknik och provtagningsmöjligheter. Farkosten kunde tas i bruk våren 2005. Inom ett nordiskt samarbetsprojekt med EU-finansiering (Forum Skagerrak II, Interreg IIIB) hade vi också erhållit finansiering för kartläggning av biologiska förhållanden och utnyttjande av Brattenområdet i samarbete med fiskeriverket. En utökad kartläggning av bottentopografin kunde inledas hösten 2003, med hjälp av det tyska forskningsfartyget Alkor, som kom till området i samband med ett europeiskt forskningssamarbete rörande djupvattenkoraller. Ytterligare kartläggning kunde senare genomföras av Marin Mätteknik AB, med finansiering från Forum Skagerrak II-projektet.
För närvarande har ett ca 350 km2 stort område kartlagts med modern multistråleekolodsteknik (Fig. 2). Den topografiska kartläggningen har visat att Brattenområdet genomkorsas av ett komplicerat system av undervattenskanjoner som är flera mil långa och ca 100 meter djupare än omgivande botten. I området finns också hundratals så kallade pockmarks, hålor i bottnen som bildats genom utströmning av gas. De största av dessa är 100 meter djupa och 300 meter i diameter, vilket är ovanligt stort för denna typ av bildningar.
Fig 2: topografisk 3D-vy av Brattenområdet (position i översiktskarta), med de lokaler som hittills undersökts med ROV markerade med röda cirklar. Djupet i det uppmätta området varierar mellan 160 och 440 m. Fig 3: en koloni av den för Sverige nya hornkorallarten Anthothela grandiflora, samt nedanför denna en risgrynskorall. Ett par exemplar av sjöborrearten Echinus elegans till vänster om Anthothela. Foto: Tomas Lundälv
Biologiska djuphavsskatter
Med tillgång till den nya ROV:n kunde också den biologiska kartläggningen av området påbörjas på allvar sommaren 2005, dock med stora väderbegränsningar, eftersom arbetet utförs från en liten 12-meters båt, anpassad för ROV-arbete.
Redan under den första dagens arbete stod det klart att Bratten-området utgör en marinbiologisk guldgruva. Medan farkosten långsamt letade sig fram längs klippväggar runt 300 meters djup, framträdde hundraåriga skogar av hornkoraller av flera olika arter, flertalet rödlistade, såsom sjöris (Paramuricea placomus, Fig. 1), risgrynskorall (Primnoa resedaeformis, Fig. 3, 4, 7), vit hornkorall (Swifthia candida) och den för Sverige nya arten Anthothela grandiflora (Fig. 3). I hornkorallernas grenar och på strömexponerade klipputsprång bildade armarna av hundratals medusahuvuden (Gorgonocephalus caputmedusae, Fig. 7, framsidan) tillsammans med korallerna och en artrik svampdjursfauna ett fascinerande biologiskt filter. Bland koraller och klippformationer simmade lättjefullt lubbar (Brosme brosme) på 10–20 kg samt kungsfiskar (Sebastes viviparus, Fig. 4) och blåkäftar (Helicolenus dactylopterus), alla helt utan känsla för tyngdlagen. Under några timmars arbete hade vi mångdubblat den kända svenska populationen av sällsynta sjöstjärnor som Porania stormi (Fig. 5) och Pteraster militaris, båda tidigare endast kända i enstaka exemplar från svenskt vatten. Intill klippväggarna i djuprännornas botten på 350 meters djup fanns imponerande skogar av cylinderrosor och sjöpennor av många olika arter, såsom den stora piprensaren Funiculina quadrangularis, kosterpiprensaren Kophobelemnon stelliferum, den mindre piprensaren Virgularia tuberculata och de sällsynta arterna Balthicina finmarchica och Stylatula elegans. I åtskilliga av de stora piprensarna satt exemplar av den stora rovlevande ormstjärnan Asteronyx loveni och lät armarna släpa i vattenströmmen i väntan på byte. Denna art har inte beskrivits från svenska vatten sedan 1930-talet. Mellan sjöpennorna rörde sig graciöst ett flertal exemplar av den vackra hajsläktingen havsmus (Chimaera monstrosa), tillsammans med stora rödtungor och åtskilliga andra fiskarter.
Fig 5: Ett exemplar av den mycket sällan påträffade sjöstjärnearten Porania stormi.Fig 6: Del av en förlorad trål insnärjd i kolonier av risgrynskorall. Foto: Tomas Lundälv
Mänsklig påverkan
Under 2005 hann vi med att undersöka sex delområden i Brattenområdet (Fig. 2), och på fem av dessa fanns täta populationer av hornkoraller och andra spännande arter. Undersökningarna har emellertid också visat att området är långt ifrån opåverkat av mänskliga aktiviteter. Insnärjda bland klippavsatser och koraller hittade vi tre hela förlorade trålar (Fig. 6, 8) och ett stort antal mindre losslitna delar.
Undersökningarna har också visat att fritidsfisket, som knappast har pågått under mer än tio år på denna plats, redan har börjat ge tydliga avtryck. Insnärjda bland koraller observerades ett stort antal härvor av avslitna fiskrevar (Fig. 7). En preliminär räkning visade att ca 2,5 % av risgrynskorallerna hade insnärjda fiskrevar. Hur många koraller som har följt med fiskeredskapen upp i en båt är svårare att veta.
Fig 7: Kolonier av risgrynskorall (Primnoa resedaeformis), med associerande räkor och ett medusahuvud (Gorgonocephalus caputmedusae). I bildens övre högra del syns rester av en intrasslad fiskrev.Fig 8: Del av en förlorad trålduk som fortsätter att spökfiska, kanske under årtionden. Här är det en lubb (Brosme brosme) som har råkat illa ut. Foto: Tomas Lundälv
Oroande utveckling
En påbörjad kartläggning av fiskeriaktiviteterna i Brattenområdet har visat att intensiteten i fisket har ökat påtagligt på senare år. För svenska båtar är räkfisket det viktigaste, men även betydande fångster av fisk erhålls i området. Våra observationer tyder på att det intensivaste fisket i Brattenområdet bedrivs av danska trålare, men närmare uppgifter om dessas fiske saknas för närvarande. Undersökning av bottnar i Brattenområdet med sidskannande sonar har visat att större delen av området är mycket tätt genomkorsat av trålspår (orsakade av trållämmarna som spänner ut trålen). I många fall går dessa spår också fram över känsliga hårdbottenpartier. Ett oroande faktum är att fiskarter som lubb (Fig. 8) under de senaste åren blivit ett allt vanligare inslag på restaurangmenyerna. Lubbens biologi är dåligt känd, men våra observationer tyder på att detta är en utpräglat territoriell art med stark knytning till hårdbottenmiljöer. Lubben hör till ett fåtal arter som tycks ha en speciell preferens för korallmiljöer. Ett ökat fiske efter denna art riskerar därför att få mycket negativ inverkan på de känsliga och artrika miljöer, som med rätta kan kallas havets regnskogar.
Vårt arbete med kartläggning av de biologiska skatterna i Skagerraks djup har bara tagit en blygsam början, men det står redan klart att många av de fascinerande miljöer vi hittills bara har fått en första inblick i, riskerar att förstöras långt innan vi har hunnit undersöka dem. Det borde vara ett arbete av högsta prioritet att med den teknik som nu finns tillgänglig genomföra en fullständig kartläggning också av den del av svenskt territorium som döljs av vatten, och att reglera utnyttjandet av de känsligaste undervattensmiljöerna på samma, eller varför inte rentav på ett bättre sätt än som redan länge varit självklart på land.