– Är etnobiologin förpassad till vetenskapens städskrubb? kan man fråga sig med tanke på det till synes ringa behov var och en har av att känna till vilka mossor som bäst tätar dragiga väggar, eller vilken rotknöl som är mest näringsrik. Har det som för ett sekel sedan var livsnödvändigt att känna till om naturen nu reducerats till kuriosa på söndagens skogspromenad?

Det är knappast nyheter att vårt förhållande till naturen har ställts på huvudet sedan 1800-talet. Det kan ibland te sig som att vårt beroende av naturen rent av har avtagit i takt med att avståndet ökar. Även om de flesta genomskådar denna synvilla, kan det komma som en överraskning att villkoren för vårt fortsatta nyttjande av naturresurser snarare hårdnar än underlättas av att våra kunskaper om biologi och teknik ökas på. Det moderna jordbruket möter bara andra utmaningar än det traditionella.

Jokern heter – som så ofta – pengar och äganderätt. Och verkligheten är här dubbelbottnad. Samtidigt som ekonomin är en förutsättning för att det traditionella kunnandet ska generera nya produkter eller att det skapas nya, resistenta grödor, krävs att dessa nya utsäden genererar vinster åt dem som satsar på genetisk modifiering. Ägandeanspråken har gjort sitt intåg i livsmedelsförsörjningen och de som kommer i kläm är samtidigt de som har sämst förutsättningar att försvara sig – svagare grupper i tredje världen.

Detta illustrerar tydligt hur nyttjande av biologiska resurser hänger ihop med ekonomi och samhällsutveckling, och hur viktigt det är att skaffa sig kunskap om sammanhangens alla facetter. Även om det inte kan kallas etnobiologi, är det en direkt förlängning av samma kunskapsgren, nämligen den som beskriver vårt förhållande till och nyttjande av naturen. Den kunskapen är lika aktuell idag som igår som i framtiden.