TEMA: ETNOBIOLOGIFemhundrafyrtio sidor, elva kapitel, femtiosex författare, över femhundra illustrationer och drygt tvåhundra artmonografier. Det är några siffror från tillkomsten av den nya volymen i boktroilogin Etnobiologi i Sverige: Människan och floran.
Det har gått fyra år sedan den första volymen i boktrilogin Etnobiologi i Sverige kom ut. Då handlade det om människans förhållande till naturen i sin omgivning och förmedlade ett brett grepp på den traditionella nyttjandeaspekten av Sveriges biologiska mångfald. Nu har redaktörerna gjort en ny djupdykning och ger ut en bok om hur vi har använt växter i Sverige – på alla tänkbara och otänkbara sätt.
Den första boken i trilogin, Människan och naturen, utkom 2001 och skildrar hur männsikor har levat av och med naturen i Sverige sedan historisk tid. Den tar upp ett brett fält av traditionell användning av växter och djur men berör också utveckingen av modern medicin och nya företeelser som växter i kriminologins tjänst och biologiska bekämpningsmedel. Framför allt förmedlar den ett etnobiologiskt synsätt på naturen och tjänar, tillsammans med de två kommande volymerna, som ett etnobiologiskt uppslagsverk för Sverige.
Foto: Jonas Svensson
För bara några generationer sedan kunde människor i Sverige avläsa naturen som morgontidningens första sida och se vad man kunde vänta sig för väder, skörd och vad som behövde göras under dagen. Växterna som stod vilt i omgivningen innehöll svaret på alla frågor, behov och önskningar. Människorna skaffade mat från växterna, de botade sina krämpor med dem och tillverkade föremål av dem. De gjorde förutsägelser och till och med kommunicerade med hjälp av dem.
Mycket av denna kunskap är inte längre lika tillgänglig som för 100 år sedan och en del av den riskerar att helt falla i glömska. I boken Människan och floran samlas tusenåriga traditioner av växtanvändning mellan två pärmar. Boken är därför inte bara en intressant lunta för den etnobotaniskt intresserade, utan även en viktig dokumentation av en stor del av vårt kulturarv. Den produceras också inom ett etnobiologiskt forskningsprojekt vid CBM som dokumenterar traditionell användning av naturen i Sverige.
I arbetet med Människan och floran har redaktörerna dammsugit Sverige på kunskap om växtanvändning och spårat upp kunniga författare och mängder med illustrationer till texterna. Boken tar upp skogar och utmarker, ängar och hagar, åkrarna och naturens skafferi, trädgårdsväxter, myter och traditioner kring växterna. Årets gång och naturens kalender inleder boken som avslutas med ett kapitel om framtidens växter. Från varje område går författarna igenom arter av särskild betydelse i små monografier där växternas egenskaper och användningshistoria utvecklas.
Genom boken hoppas redaktörerna kunna rädda denna levande del av vårt kulturarv till eftervärlden.
De tre redaktörerna
Mattias Iwarsson är licenciat i växtsystematik och tidigare vice föreståndare för Uppsalas botaniska trädgård. Han var en av redaktörerna för Svenskt Kulturväxtlexikon som utkom 1997. Mattias ägnar mycket tid åt praktisk växtundervisning i fält på olika kurser runtom i Sverige. Börge Pettersson är ekolog och växtsystematiker med inriktning mot pollinationsbiologi. Han disputerade 1990 på ett afrikanskt orkidésläkte och har sedan fortsatt med pollineringsforskning på Öland och Madagaskar. Han har jobbat mycket med att popularisera svensk ekologi för undervisning på internet. Håkan Tunón är doktor i farmakognosi och specialiserad på naturprodukternas kemi och farmakologi. Sedan 1997 arbetar han på CBM i etnobiologiprojektet och med traditionell kunskap. Han har varit projektledare för arbetet med Människan och Floran. Håkan var tidigare redaktör för Biodiverse.
Ur Människan och floran: Paddfot
”Uti nyss gödde åkrar, är denna wäxten ofta för Landtmannen et ledsamt ogräs”, skrev Johan Fischerström 1779 om paddfoten (Asperugo procumbens). Den anses vara inhemsk i Europa, västra och norra Asien. Vanligen förekommer den i ruderat- och åkermark och vid gårdar. Förekomsten vid större gårdar och ruiner kan tyda på att den tidigare odlats.
Namnet paddfot är belagt sedan 1781 och kommer av att blomfodret efter blomningen växer ut och antar en form som påminner om en paddfot. Namnen klådegräs, stort snärjgräs, stor vidhänga och riva anspelar på den vidhäftande stjälken. Åtminstone riva är ett genuint folkligt namn.
Paddfoten uppges ha använts både till nytta och prydnad: odlad i trädgården för blommornas skull, samtidigt som blad och unga plantor användes i soppor, stuvade som spenat eller grönkål.
Roger Svensson och Marita Wigren-Svensson
Ur Människan och floran: Hjärtstilla
Leonurus cardiaca anses härstamma från Europa, Sibirien och Nordafrika och omnämns första gången i svensk litteratur av Johannes Franckenius (1638) och andra 1600-talsförfattare. Gamla svenska namn är hjertsprångsgräs, lejonsvans, bonässla, hampnässla och åsknässla eller åsknäta. Flera av dessa namn användes även för bosyskan (Ballota nigra).
Hjärtstillan är väldokumenterad som medicinalväxt. På apoteken såldes blommor och blad som Herba leonuri cardiacae, en bittert aromatisk drog, vilken främst under
1500- till 1700-talen ansågs stärkande och lugnande på hjärtat. Kokad i vin eller öl var den speciellt verksam, även mot njursten, kramp och sendrag; den ansågs även menstruationsframkallande, urinavsöndrande samt bra mot ”ormar i magen”. Växten kunde även användas vid sjukdomar hos husdjuren och vid färgning av ullgarn. Under 1800-talet försvann bruket av hjärtstilla som medicinalväxt. Den innehåller dock, till skillnad mot övriga kransblommiga arter, en digitalisliknande glykosid, bufenolid och drogen har helt klart haft effekt vid hjärtsjukdomar, ryggsmärtor och feber.
Roger Svensson och Marita Wigren-Svensson
Ur Människan och floran: Kattost
Ändelsen -ost anses bero på att frukterna liknar en uppklyftad ost. Arterna har använts medicinskt sedan medeltiden mot en mängd olika åkommor, från insektsbett och bölder till epilepsi och dysenteri. I handskrivna dokument från 1400-talet rekommenderas dessutom den kokade örten som ”stolpiller” mot förstoppning samt växande kattost för att utröna om en kvinna är fruktsam. Läkaren Johan Haartman (1759) rekommenderade att kattost skulle ingå i husapoteket på grund av sin stora användbarhet. Blad, blommor, frön, rot och ört av kattost har förekommit på apoteken. Drogen ströks ur svenska farmakopén efter 1845
års upplaga, men såldes ännu i början av 1900-talet på apoteken som lenande, fördelande och uppmjukande medel. I folkmedicinen brukades länge åtminstone
bladen och roten för att mildra skarpa läkemedel och lindra när långvarig diarré skadat tarmen samt som slemlösande hostmedel.
Roger Svensson och Marita Wigren-Svensson
Ur Människan och floran: Alruna
I samband med örtagårdsvandringar och populära föreläsningar framförs ofta intresseväckande uppgifter om vissa magiska örter och spektakulära företeelser kopplade till dessa. Ofta berättas om hur insamlingen av de människoliknande rötterna av alrunor (Mandragora officinarum) skulle gå till. Eftersom alrunan skulle ge
ifrån sig ett så hiskeligt dödsskrik när den drogs upp ur marken skulle man göra en mängd försiktighetsmått. Man skulle stoppa igen öronen med vax eller annat.
Man grävde runt roten och band sedan fast en svart hund vid roten. Därefter lockade man hunden med ett köttben samtidigt som man skulle blåsa i ett valthorn för att överrösta dödsskriket från alrunan. Skriket dödade hunden men man fick sin kostbara alruna, som kunde bidra till god hälsa och välgång om man skötte den noggrant. Alrunan fick kläder och en särskild alruneask att förvaras i. Alrunan växer inte i Sverige och det mesta av dessa företeelser har sällan eller aldrig utövats i Sverige utan går tillbaka till antikens författare eller centraleuropeisk tradition. Höjdpunkten för detta var under 1500- och 1600-talen. På samma sätt finns det flera medicinalväxter som numer ofta framhävs vara kopplade till traditioner som de aldrig haft, i alla fall inte i vårt land. Alrunan, Radix Mandragoræ, återfanns visserligen i Svenska taxan från 1698 och i våra farmakopéer mellan 1775 och 1790, men ansågs
utbytbar mot bolmört (Hyoscyamus niger). Sannolikt var omfattningen av användningen mycket liten i Sverige, men dess mytvärde var stort och är måhända
ännu större idag.
