Robin Kimmerer är professor i Environmental Biology vid SUNY College of Environmental Science and Forestry i Syracuse, New York.

Foto: Dale Kakak

Många akademiker ser fortfarande med en viss misstänksamhet på traditionell ekologisk kun­skap. Vad tror du det beror på?

Urfolkskunskap eller traditionell kunskap har ofta romantiserats i populärkultur, förmodligen därför att man inte är medveten om hur empirisk traditio­nell kunskap är, hur djupt rotad den är i sin fysiska omgivning. Den har befästs genom många genera­tioners observationer, användning och erfarenhet. Traditionell kunskap har kallats ”vetenskapens intellektuella tvilling” och kan ge modeller för hållbarhet och anpassning. Traditionell kunskap är väldigt jordnära, men den har också andliga dimensioner.

I västerländsk vetenskap och filosofi har vi den cartesiska dualismen där vi skiljer ande från materia. Vetenskaplig kunskap är till sin natur skild från värderingar, etik och andlighet. Därför är den inte det enda verktyget för att svara på de komplexa frågor som ligger i gränsytan mellan natur och kultur. För att klara de utmaningar vi står inför idag behöver vi inte bara forskning utan också mänskliga värderingar och etik. Forskare blir ibland defensiva och menar att om man erkänner traditionell kunskap betyder det att man inte res­pekterar vetenskaplig kunskap, men så behöver det inte vara. Vetenskap är ett kraftfullt och värdefullt verktyg, med sina egna styrkor och svagheter, som traditionell kunskap kan komplettera. Jag tror de här kunskapssystemen kan samexistera mycket bra, och jag tror traditionell kunskap kan hjälpa oss att använda inte bara vårt intellekt utan också alla våra sinnen och våra känslor för att lösa dagens globala problem.

Har vi blivit alltför beroende av vetenskapen idag?

Det är centralt att besluten som handlar om vår miljö baseras på vetenskaplig forskning, men det är viktigt att vi inser att det också finns andra kunskapskällor som kan ge utmärkt vägledning för att lösa dagens problem. Det är viktigt att skilja mellan ett vetenskapligt perspektiv och en veten­skaplig världsbild. De är ganska olika. Vetenskap som ett angreppssätt för utforskande och skapande av kunskap för att förstå den naturliga världen är gemensam för alla folk och är en del av traditionell kunskap. Men vetenskap behöver inte vara strikt kopplat till en materialistisk, reduktionistisk världs­bild som utesluter värderingar och separerar den som ser från den som blir sedd. En kraftfull kombi­nation för mig är vetenskapligt grundad forskning tillsammans med en ursprunglig världsbild med fokus på relationer, etik och värderingar. Min kritik gäller framförallt den vetenskapliga världsbilden, som lett fram till en intellektuell monokultur, där människor ser vetenskapen som det enda sättet att förstå världen. Jag försöker främja en polykultur av kunskapssystem som kan användas tillsammans.

I din artikel Restoration and Reciprocity talar du om vikten av att återskapa ett ömsesidigt förhållande mellan oss människor och våra landskap och de andra arter vi lever med. Kan du förklara hur du menar, och varför det är så viktigt?

Ömsesidighet inrymmer förståelsen att människor inte bara är konsumenter – vi kan bidra till ekosystemens välbefinnande, och vårt deltagande i ekologiska processer kan vara en källa till ömse­ sidigt välmående. Vårt deltagande kan ha formen av ekologisk eller biokulturell restaurering – krea­tiv vetenskaplig förvaltning – och det kan också omfatta ett ändrat synsätt i våra hjärtan och sinnen, en förnyad relation med ömsesidig respekt och ansvar gentemot vår levande omvärld.

Och ytterst är vi förstås helt beroende av marken och alla dess varelser. Men idag är det lätt att glömma det, när de flesta av oss handlar allt vi behöver i praktiska förpackningar från affärer.

I min nya bok Braiding Sweetgrass skriver jag om just det – att det inte är mataffären som upprätt­håller livet. För att återskapa de grundläggande relationerna till marken och till allt liv måste vi bli medvetna om dem. Vi måste rikta vår uppmärk­samhet mot andra varelser för att förstå att de håller oss vid liv. En av de mest grundläggande sakerna vi kan göra för att skapa en positiv förändring är att arbeta – i utbildning, i familjen, i våra liv – med att vara uppmärksamma på den levande världen runt omkring oss. I urfolksfilosofi finns en aspekt som inte är ett dugg romantisk utan helt grundläggande, och det är tacksamhet – tacksamhet mot de djur och växter som ger sina liv för att vi ska leva. Först kommer uppmärksamhet och sedan tacksamhet, som öppnar dörren till ömsesidighet – vad kan jag göra för att ge något tillbaka? Uppmärksamhet, tacksamhet och ömsesidighet kan förändra vårt sätt att leva. Och det hjälper oss tillbaka till känslan av samhörighet med alla andra varelser och med jorden.

Har du några råd att ge oss svenskar som arbetar med vetenskaplig kunskap som grund, hur vi kan skapa utrymme för att förstå andra kunskapssystem?

Jag tror den bästa grunden för ömsesidig förståelse mellan olika slags kunskap är att arbeta tillsam­mans lokalt i geografiska områden. Om vi gemen­samt ser på vad vi kan göra i ett område som både naturvårdare och lokalsamhället eller ett urfolk värnar om har vi de bästa förutsättningarna för att förstå värdet av varandras kunskap. Sen tror jag att ödmjukhet och öppenhet för varandras kunskap är en bra början.

Jag tror intellektuell pluralism är väldigt viktig för vår kulturella evolution. Traditionell och veten­skaplig kunskap är komplementära sätt att förstå den naturliga världen och vår plats i den – båda dessa kunskapssystem har sina rötter i marken, i landet. Jag tänker på dem metaforiskt som olika arter av kunskap, ungefär som olika växtarter i en trädgård. Vårt arbete är att skapa ett klimat där dessa båda kunskapssystem kan växa och samexis­tera till nytta för alla.

Robin Kimmerer är medlem av Citizen Band Potawatomi, ett av folken som levde kring de stora sjöarna i Nordamerika när euro­peerna kom dit. Hon är Founding Director för Center for Native Peoples and the Environment, vars mål är att skapa program som använder både urfolks­kunskap och vetenskaplig kunskap i arbetet för hållbara samhällen.