Det har blivit en allt vanligare syn med högar med ihopsamlat hyggesavfall längs skogsbilvägar. Foto: Urban Emanuelsson

Stigande energipriser och den ökade insikten om klimathotet har kraftigt ökat trycket på att hämta mer biomassa ur skogen för att ha som energiråvara. Senast i regeringens skogsproposition i mars föreslås en kraftigt ökad satsning på ökat uttag av bioenergi. Det har blivit en allt vanligare syn med högar med ihopsamlat hyggesavfall längs skogsbilvägar. Redan idag skördas grot, det vill säga grenar och toppar, från en tredjedel av alla slutavverkningar i Sverige. Intresset är också stort för att börja bryta och använda stubbar som biobränsle, något som redan sker i stor omfattning i Finland.

Grot och stubbar representerar en relativt stor del av biomassan i granskog när den avverkas, vardera drygt 20 procent, medan stamved svarar för ca 50 procent. Man underskattar dock hur mycket grot och naturlig klenved som skapas om man bara tittar på avverkningstillfället. Hela 80 procent av all död ved som skapas under en skogsgeneration är klen ved, grenar och rötter. Bara 20 procent är grov död ved, stammar och stubbar. Grotuttag innebär att allt hyggesavfall som går att samla ihop skördas. I praktiken betyder det att omkring 70 procent av hyggesavfallet försvinner. Det innebär att den totala mängden klenved minskar med en tredjedel under en skogsgeneration (se figur). På motsvarande sätt skulle stubbrytning, om det kommer igång i stor skala, innebära att minst 70 procent av alla stubbar klyvs och grävs upp. Detta uttag motsvarar att den totala mängden grov död ved minskar med hälften under en skogsgeneration (se figur).

Principfigur som visar tillgången av olika typer av död ved efter en avverkning och 90 år framåt i ett granbestånd i Mellansverige. Den övre bilden visar där inget skogsbränsle skördas och den nedre bilden där 70 % av grenar och toppar och att 70 % av stubbarna tas ut vid slutavverkning.

Foto: Knut Per Hasund

Klen och grov död ved

Död ved är en förutsättning för en stor del av skogens mångfald. Mellan 6-7000 av Sveriges drygt 25 000 skogslevande arter är beroende av död ved. Merparten av dessa är insekter och svampar. Även om all död ved brinner och lämpar sig för biobränsle, är det stor skillnad på vilken betydelse olika slags död ved har för olika arter. Ved som är grövre än 10 cm definieras som grov ved och det är framför allt grov död ved som är en bristbara i dagens skogar. Spelreglerna i skogen har förändrats helt under den senaste hundra åren. Nu skördas och bortförs i stort sett alla träd för att bli massa och timmer och därmed försvinner merparten grov död ved ur skogen. Den döda ved som blir kvar utgörs framför allt av grot och stubbar. Vilka konsekvenser får det för den biologiska mångfalden om även grot och stubbar skördas i större omfattning?

Miljökonsekvenser – grot

Lite förenklat kan vi med dagens kunskapsläge konstatera att storskaligt uttag av grot inte innebär några uppenbara naturvårdsproblem, åtminstone inte i barrskog. Under de senaste hundra åren har mängden naturligt producerad klen ved ökat, liksom mängden grot som bildas i samband med röjningar, gallringar och slutavverkningar. Det har nog aldrig funnits så gott om färsk död klenved i skogslandskapet som idag. Av de arter som är knutna till klenved finns ytterst få naturvårdsintressanta, rödlistade eller signalarter, eftersom klen ved aldrig varit någon bristvara. Snarare är det framförallt vanliga arter som gynnats av de ökande mängderna klenved. Dessa arter kommer att minska något med ökat skogsbränsleuttag.

Eftersom stubbar utgör lejonparten av grov död ved i dagens skogar är det helt avgörande att klarlägga stubbarnas biologiska betydelse innan det går att bedöma om och i vilken omfattning stubbrytning är godtagbart. Foto: Henrik von Hofsten, Jörgen Rudolphi

Miljökonsekvenser – stubbar

Däremot finns det stora frågetecken om stubbarnas betydelse som måste klargöras innan det går att bedöma om och i vilken omfattning stubbrytning kan ske med acceptabla konsekvenser för den biologiska mångfalden. Ett problem i sammanhanget är att modernt skogsbruk redan idag har medfört en betydande minskning av mängden grov död ved  vilket har fått till följd att många vedlevande arter har minskat kraftigt i antal, och över 1000 av dem är rödlistade. Visserligen utgör stubbar mer än 70 procent av all grov död ved i brukad skog och i princip är alla rödlistade vedlevande arter beroende av grov död ved. Men stubbar är, precis som hyggesavfall, i huvudsak en människoskapad företeelse och en speciell vedkvalité. Grov död ved i form av stubbar, där stubben direkt blir till och exponerad för etablering av svampar och insekter, skapades inte i naturskogen. Där blev snarare den grova veden i stubbdelen gradvis tillgänglig för vedlevande arter allteftersom trädet åldrades, blev rötangripet och dog. Dessa olika skeenden ger delvis olika samhällen av svampar och insekter.

Under de senaste åren har en hel del kunskap genererats om konsekvenser av biobränsleuttag från skogsmark. Just påverkan på biologisk mångfald har en varit viktig del i Energimyndighetens tre forskningsprogram kring biobränslen och miljön under det senaste decenniet. Just nu pågår bland annat forskning kring biologiska effekter av stubbrytning (se faktaruta). Våra kunskaper om stubbrytningens miljöeffekter är dock mycket begränsade.

Stubbar är, precis som hyggesavfall, i huvudsak en människoskapad företeelse och har en speciell vedkvalité. Att vedlevande arter skulle vara helt knutna och/eller anpassade till avverkningsstubbar av gran är naturligtvis tveksamt eftersom denna typ av stubbar är ett onaturligt inslag i våra skogar. Däremot är det troligt att stubbar kan utgöra ett substitut för grov ved som saknas eller är mycket ovanliga som en följd av skogsbruk.

Helhetsperspektiv

För att kunna göra meningsfulla bedömningar av vad ökande skogsbränsleuttag ur skogen kommer att innebära för skogens mångfald måste det ställas i relation till 1) all annan skogsskötsel som sker under en skogs omloppstid, 2) vad som sker i omgivande skogslandskapet och inte minst, 3) vilka ekologiska krav olika vedlevande arter har och framförallt naturvårdsmässigt intressanta arter, rödlistade arter och signalarter. Det är först med detta helhetsperspektiv som det går att göra relevanta och kostnadseffektiva naturvårdsprioriteringar. Självfallet kommer ett ökande biobränsleuttag från skogen medföra att det blir mindre ved och därmed minskade förutsättningar för vedlevande arter. Oavsett hur vi än förvaltar skogslandskapet kommer det alltid att finnas en del arter som gynnas och andra som missgynnas. Frågan är snarare vilka arter det är som påverkas, om det är vanliga arter eller naturvårdsintressanta arter?

I slutändan är det därför upp till beslutsfattare att med hjälp av god naturvårdskunskap att identifiera och prioritera vilken mångfald som skall finnas i framtidens skogslandskap och se till att skogen sköts på ett sätt så att målet uppnås. Ett sätt att reducera denna komplexitet är att med hjälp av rödlistans arters ekologiska krav identifiera vilka skogsmiljöer eller vedkvalitéer, som det råder brist på i landskapet, och prioritera dessa för att förbättra förutsättningarna för arter som är knutna till dem. Det kan mycket väl vara så att ett torrträd eller en låga är flera gånger mer värdefull för den naturvårdsintressanta mångfalden än motsvarande mängd stubbved.