Det är en tuff match att få ihop den täta gröna staden med bibehållna gröna kvaliteter. Höga exploateringstal gör det ofta svårt att få in större samman­hängande ytor med markbaserad grön­ska. Det går att komma en bit genom att kombinera vegetation och dagvat­tenlösningar men det behövs också ett bredare angreppssätt där man ser över alla typer av ytor och deras potential för att bidra med gröna kvaliteter. Grö­na tak och gröna innergårdar på bjälk-lag är system som har blivit standard i de flesta täta stadsutvecklingsprojekt under senare år. Gröna tak bidrar på samma sätt som andra vegetationssys­tem med flera ekosystemtjänster. De blir en del i stadens gröna infrastruktur men de enskilda takens betydelse beror på deras utformning, placering och skötsel.

Finkornig jord gynnar bin

Den drivande faktorn för installation av gröna tak i Sverige har varit deras betydelse för den urbana vattenba­lansen; gröna tak har en förmåga att fördröja och reducera mängden avrin­nande regnvatten från taken. Under de senaste åren har vi sett ett ökat intresse för att använda gröna tak för att gynna biologisk mångfald i tätbebyggda områden. Fortfarande är de tunnaste så kallade extensiva sedumtaken den van­ligaste typen av gröna tak men fler och fler investerar i lösningar med tjockare jordsubstrat och mer utvecklade artval. Det finns goda exempel i framförallt Schweiz och England på hur man ge­nom att bygga in heterogenitet i gröna tak har lyckats med att skapa habitat även för rödlistade arter. Dessa system har utvecklats för att passa insekter eller fåglar som har naturlig förekomst på steniga ruderatlika platser; system som är relativt enkla att återskapa på en byggnad även där man bara får in ett begränsat jordlager.

Sedum.

Foto: Ishi Buffam

Om man vill stödja biologisk mång­fald är det viktigt att få till stånd en växtbädd som kan understödja blom­mande örter och inte bara fetbladsväx­ter som trivs på de tunnaste systemen. Det hjälper också om man har jordsub­strat som varierar i tjocklek och är konstruerade att gynna rätt insekter; till exempel delar med finkornig jord kan användas som boplatser av olika arter av bandbin och smalbin. Även om taken i sig kanske inte kan utgöra fullvärdiga habitat så kan de stötta kringliggande grönstruktur eftersom de ger ytterligare nektar och pollentillskott till flygande insekter.

Kan kombineras med solceller

Konkurrensen om takutrymmet har dock ökat under de senaste åren där krav på lo­kal energiproduktion blir allt vanligare. Det finns egentligen ingen motsättning mellan att kombinera gröna tak och energiproduktion, förutsatt att man har ett tak som klarar lasterna. Kombination av solceller och vegetation kan faktiskt vara en bra lösning eftersom vegetatio­nen kan användas som ballast för att förankra solpanelerna samtidigt som växterna kyler om­givningen genom avdunstning och reflektion. Detta ger i sin tur högre effektivitet för pane­lerna. Skuggan från panelerna ger också bättre växtförutsättningar och kan därigenom gynna utvecklandet av biologisk mångfald.

Att bygga habitat som verkligen stödjer biologisk mångfald eller rekreation med stora träd eller buskage ställer nya krav på byggnads­teknik och projektering. Vinnova har under flera år finansierat utvecklandet av en handbok, Grönatakhandboken (gronatakhandboken.se), där den gröna branschen och byggindustrin tillsammans tagit fram riktlinjer och råd för hur man kan installera gröna tak på ett säkert och hållbart sätt med fokus på minimal risk för läckage av vatten genom taken. Handboken har blivit ett lyft för branschen men det behövs utveckling av kunskap gällande systemens utveckling och skötsel av vegetationen.

Behövs mer kunskap

Trots att vi nu har använt moderna gröna tak på byggnader i mer än tjugo år i Sverige och mer än fyrtio år i Europa så vet vi förhållandevis lite om hur de utvecklas över tid. I na­turliga system så vet vi att växtsystemen ofta utveck­las på ett förutsägbart sätt genom succession där enk­la system med få arter och låga näringsnivåer rör sig mot ökande komplexitet med högre mångfald och ackumulering av näring, men det är inte klart att samma typ av utveckling kan förväntas i gröna tak.

Under de senaste åren har vi tillsammans med forskare i Finland och USA kunnat följa upp ett stort antal tunna gröna tak med olika åld­rar i Sverige och Finland. I denna typ av gröna tak visar det sig att vegetationen blir alltmer dominerad av mossa ju äldre de blir. Det går däremot inte att se någon generell ökning av mångfalden av kärlväxter på taken över tid, utan olika arters förekomst är mer kopplad till lokala miljövariabler som skugga eller hur taket ursprungligen var konstruerat. När det gäller utvecklingen av de tjockare systemen med ängsvegetation, som idag installeras för ökad biologisk mångfald, saknas det fortfaran­de data för hur de utvecklas.

Att det är möjligt att skapa höga biologiska värden och hög mångfald av kärlväxter även på tak finns dokumenterat. Ett exempel på detta är vattenverket Seewasserwerk Moos i Wollishofen i Schweiz som anlades 1914 för att filtrera dricksvatten från Zurichsjön. Dess gröna tak har genom en bra startutformning och en återkommande och långsiktig skötsel utvecklats till ett artrikt ängssystem med 175 arter varav nio olika orkidéer på en yta av tre hektar. Vegetationen på taket kan i det närmas­te beskrivas som en relikt från hur landskapet såg ut när vattenverket byggdes.

Framtiden ser ljus ut för gröna tak och de kommer troligtvis bli en allt vanli­gare syn. För att verkligen bidra till en bra stadsmiljö är det viktigt att de är anpassade till det lokala klimatet och miljön, att de utformas och underhålls på rätt sätt för att få de värden som eftersträvas, och att man tar hänsyn till hur de kan förändras över tiden – precis som alla andra ekosystem.