Att besöka byn Botiza i norra Rumänien är som att göra en tidsresa. Här finns inga motordrivna fordon, utan transporter sker till fots eller med hästdragna kärror. Så gott som varje familj äger egna djur och skördar hö för vinterfoder. Höet slås med lie, torkas på hässjor och förvaras i traditionella höstackar ute på ängarna.

Artrikedom genom variation

Landskapet är en mosaik av slåtterängar, betesmarker, hamlade träd och små åkrar. Ett småskaligt lantbruk med stor variation i hävden, i såväl tid som i rum. Denna variation har skapat en rik biologisk mångfald – sagolika blomsterängar som får botanikern att förlora sig i växtriket. Många arter är identiska eller snarlika de som växer i svenska naturbetesmarker. Det är därför samtidigt en resa som väcker en sorglig insikt om hur mycket vi har förlorat i Sverige, där endast små spillror finns kvar av de blomsterängar och betesmarker som för lite mer än hundra år sedan ännu präglade vårt landskap. Det rumänska landskapet har däremot överlevt de senaste hundra åren, åtminstone för tillfället. Utvecklingen hinner ikapp Rumänien också. Den nya generationen är inte intresserad av jordbruk och fårskötsel och flyttar in till städerna. EU-inträdet kommer att ställa krav på djurhållning och livsmedelshygien som är svåra att leva upp till med dagens system.

Med hjälp av återuppväckt kunskap om textilhantverk och växtfärgning har nya inkomster skapats åt Botizas invånare.

Foto: Anna Maria Wremp

Gammal kunskap ger försörjning

Det finns förstås en viktig ekonomisk aspekt också. Går det att kombinera det traditionella brukandet med ekonomisk utveckling? På den frågan finns inga givna svar. Här behövs en mosaik av idéer för hur deras levande traditionella kunskaper kan generera nya inkomster. Ekoturism kan vara en sådan pusselbit, lokalt traditionellt hantverk en annan.

I Botiza har en nästan bortglömd textiltradition fått ett nytt uppsving, tack vare drivkraften och engagemanget hos prästfrun i byn. Genom att intervjua gamla kvinnor i bygden samlade hon in kunskap om traditionell textilfärgning och ordnade kurser för de andra kvinnorna. Idag finns en liten men viktig lokal industri där lokalproducerad ull färgas med naturliga växtfärger, vävs i traditionella mönster och sys till mattor, bonader, väskor och dukar. Även om inkomsten som inbringas är liten, är det lika verkliga pengar som från vilken industri som helst. Och de hade aldrig stannat i Botiza om den traditionella kunskapen tillåtits glömmas bort.

Blomsterängarna påminner också om en annan aspekt av den här kunskapen. Vad händer när oljan tar slut och vi måste ställa om till ett samhälle med odling utan tillförsel av energi? I Sverige kommer en sådan omställning att bli smärtsam. I Rumänien ligger däremot den nödvändiga kunskapen mycket närmare till hands.

Genom referenslandskap som det rumänska kan vi bättre förstå hur landskapet i Sverige brukades fram till sent 1800-tal och de skötselmetoder som har skapat förutsättningar för naturbetesmarkernas rika mångfald. För i takt med den moderna utvecklingen och anammandet av nya kunskaper sker en parallell process: kunskap byts ut och glöms bort. Däribland viktig kunskap, handlingsburen kanske snarare än uttalad, om hur vi bör sköta landskapet för att få en rik biologisk mångfald och ett hållbart samhälle.