Samtidigt råder det i Naturvårdssverige en bred enighet om att nyckelbiotoper är ett både viktigt och användbart verktyg i arbetet med biologisk mångfald i skog. För att skapa ett forum för öppna diskussioner kring dessa frågor arrangerade ArtDatabanken ett seminarium i Uppsala den 5 februari. Intresset är stort, över tvåhundra personer deltog, med företrädare för i stort sett alla berörda parter.

Det skogsbruk som bedrivits under förra seklet har avverkat naturligt föryngrad äldre skog i en sådan omfattning att många skogslevande arter nu bara finns kvar i små rester.

Andelen gynnsamma miljöer i landskapet har blivit så låg att det finns arter som inte längre kan överleva långsiktigt. De naturvårdsinsatser som görs kommer inte att kunna råda bot på detta förrän om ganska många år, och under tiden löper många arter stor risk att dö ut i landet.

En fråga som diskuterades ingående var hur man ska hantera det faktum att man i många slutavverkningsbestånd norra Sverige kan hitta rödlistade arter. Naturskyddsföreningen lyfte fram exempel på att sådana skogar har avverkats. Skogsnäringen menar att om man ska undanta alla sådana skogar blir det ekonomiska avbräcket alltför stort, och man tycker inte att tidigare utfästelser om naturvårdshänsyn kan omfatta så stor andel av slutavverkningsbestånden. Problemet kommer att förvärras om några årtionden, då den s.k. virkessvackan infinner sig, alltså låga virkesförråd i vissa åldersklasser. Redan idag importeras i en del fall virke till Sverige, främst från Baltikum.

Lars-Erik Liljelund vid Naturvårdsverket konstaterade att mycket har gjorts, men vi har ändå långt kvar till att nå det nationella miljömålet Levande skogar. Om man accepterar de målsättningar som är uppställda, måste man fråga sig: vilka skogar ska vi avsätta? Nyckelbiotopinventeringen framstår då som ett utmärkt redskap för att nå en bit på väg, snarare än det hinder som den ibland framställs som.