Mångfaldens utmark av Kelvin Ekeland. Carlsson Bokförlag, Stockholm.
Foto: Carlsson Bokförlag
Ekeland inledde sina stapplande steg i Västergötlands utmarker, utbildade sig vid skogsskola och avslutade sedan sin yrkeskarriär som myndighetstjänsteman. Han fick vara kulturhistoriker på Naturvårdsverket och biolog på Riksantikvarieämbetet och därtill har han varit verksam på länsstyrelser, kommuner och museer. Rapporten Sveriges finaste odlingslandskap. Nationell bevarande plan för odlingslandskapet (Naturvårdsverket, 1997) är ett bra exempel på hur Ekeland genom åren har reflekterat över frågor utifrån ett helhets perspektiv. Han har dessutom varit med och grundat Nordiska kulturlandskapsförbundet och Gävleborgs fäbodförening och det finns fog att säga att där kulturlandskapet har diskuterats seriöst under åren så har Ekeland i allmänhet varit närvarande. Ekeland kan sägas vara landskapshistoriker och under de senaste decennierna etnobiolog. Han var med i den grupp som initierade CBM:s etnobiologiprojekt ”Människan, växterna och djuren: Etnobiologi i Sverige” (1997–2007) och har medverkat i många av CBM:s publikationer.
Boken Mångfaldens utmark är – precis som författaren – mångfacetterad och bitvis överraskande. Den vittnar om en lång erfarenhet av myndigheternas oscillerande över tiden mellan ytterligheter och i många fall oönskade historielöshet samt visionslösa svårighet att lämna sektorsansvarets stuprörstänkande. Ekeland tar i de flesta fall brukarnas och den lokala kunskapens parti, men ingenting är naturligtvis enbart svart eller vitt. Boken väcker många tankar, är dessutom en trevlig läsning. Allt accepterar man kanske inte som entydiga sanningar, men det är som myndighetstjänsteman eller akademiker inom området natur- och kulturmiljövård nästan oansvarigt att inte ha läst denna bok och reflekterat kring sin egen självbild.