Arbete med traditionell kunskap kopplad till nyttjandet av biologiska resurser kräver att man har både god insikt rörande etnologisk metodik och ett kunnande rörande artkunskap och ekologi. För ett arbete som det som Kamal Rai har gjort krävs bra facklitteratur. Nepal har mer än femtio olika arter av groddjur och att skilja dem åt kräver tillgång till tillförlitliga bestämningsnycklar.

Boken ”Amphibians and reptiles of Nepal” är en oerhört mäktig och detaljrik skapelse. Boken innehåller bestämningsnycklar för de olika ordningarna och dessutom finns nycklar för larvstadierna. Varje art har sedan fått ett par sidor med beskrivningar av kännetecken, ekologi, reproduktionsbeteenden och oerhört detaljerade utbredningskartor. Boken har över 2 000 marginalteckningar och ett färgfotografiavsnitt med nästan 400 bilder. Omfattningen gör att tankarna vandrar till de gamla klassiska tyska livsverken inom naturvetenskap och medicin, där fullständighet är ett kännetecken.

Boken behandlar också på samma sätt Nepals 123 olika reptilarter. Om man ska försöka hitta brister så är en uppenbar sådan avsaknaden av närmare beskrivningar av groddjurens traditionella betydelse för människan. Kapitlet om den kulturella kopplingen innehåller främst beskrivningar av behandlingen av ormbett, ätandet av sköldpaddor och försäljningen av deras skal. Vad gäller grodorna inskränks informationen till kommentaren ”many species of ranid and tree frogs (especially Paa species) are eaten as a medicine or as a supplementary food throughout the country”. På det hela taget är det en mycket imponerande bok. Jag ifrågasätter lämpligheten som fältlitteratur. Den väger drygt 2 kg.