I en skogsbrukares vardag finns naturvårdshänsynen i bakhuvudet hela tiden: Att i samband med gallring och slutavverkning inte avverka sälgar, att skapa högstubbar, ha koll på boträd för de stora rovfåglarna, spara rätt naturvårdsträd och trädgrupper – kort sagt att skapa naturvårdshänsyn där den gör störst nytta och i sådan omfattning att den lever upp till lagens krav. Är man certifierad enligt FSC eller PEFC måste man dessutom se till att också komma över den ribban i det vardagliga arbetet.
Kunskap är med andra ord av avgörande betydelse för att naturvårdshänsynen i skogsbruket ska få högsta möjliga kvalitet. Det finns emellertid en annan faktor som – faktiskt – är lika viktig för att nå bästa möjliga naturvårdshänsyn i brukandet av skogen: Hur vi bemöter varandra.
Som skogsbrukare förväntar jag mig inte att de som representerar naturvårdsintressena ska jubla och omfamna mig för mitt arbete i min skog. Herbert Tingstens idé om ”expertsamhället” där alla förutsattes sträva mot samma mål ser jag inte som något önskvärt att eftersträva. Det jag, och de flesta jag känner inom skogsnäringen, önskar i all ödmjukhet är bara mer ömsesidig respekt. Tills motsatsen är bevisad borde allas utgångspunkt vara att motparten i skogen förutsätts drivas av ärlighet och uppriktig vilja att finna kompromisser. För den människa som upplever sig bli bemött med misstro tappar lätt mycket av såväl engagemang, vilja och tilltro till sin egen förmåga att klara det som den andre misstror.
Respekt mellan parterna
Möjligheterna till bättre naturvårdshänsyn med hjälp av ökad respekt mellan parterna blir tydliga i ljuset av Skogsstyrelsens slumpmässiga uppföljningar av naturvården i samband med slutavverkningar. Dessa uppföljningar, den så kallade ”polytaxen”, visar att endast 74 procent av dagens slutavverkningar uppfyller lagens krav.
Enligt Skogsstyrelsen skulle emellertid denna siffra lyftas upp till 92 procent utan nämnvärt högre kostnader för skogsbruket, om bara rätt hänsyn togs! Om skogsnäringen i samverkan med naturvården som första delmål föresatte sig att nå de 92 procenten och utgick från förutsättningen att motparten också verkligen vill nå dit, finns förutsättningar att vara där inom loppet av ett år.
Väljs däremot den andra vägen, med mer detaljstyrande lagstiftning, hårdare straff vid misstag och så vidare, då kommer också vägen till måluppfyllelse att bli en mycket knagglig och tung resa.
Fem procent mer betalt
Som nämndes i inledningen arbetar jag som skogsbrukare redan med naturvårdsinstrument som FSC- och PEFC-certifiering utöver lagens krav i det vardagliga arbetet i skogen. Denna certifiering ger mig cirka fem procent mer betalt per kubikmeter virke jag levererar. Om jag som markägande skogsbrukare bryter mot FSC:s eller PEFC:s regelverk väntar sanktioner och i värsta fall uteslutning ur systemet.
Utöver detta villkorar såväl skogsägareföreningarna som andra seriösa aktörer i skogsnäringen kontrakt med skogsentreprenörer till att dessa genomgår naturvårdsutbildningar med prov och efterföljande licensiering med så kallade gröna och blå kort.
Bejaka engagemanget
Som jag ser det stavas vägen mot bättre naturvårdshänsyn i skogsbruket i termer av bättre tillvaratagande av den vilja som skogsägarna redan har att åstadkomma god naturvård. Bejaka det engagemang som finns!
Mer konkret tror jag att den så kallade Kometmodellen, där skogsägarna själva får föreslå naturvårdsobjekt och former för hänsyn på dessa ytor, är en mycket mer spännande och konstruktiv väg än mer detaljreglerande lagstiftning för svenskt skogsbruk.