Miljöbalkens (MB) första kapitel har målet att ge miljö och naturvård långsiktigt skydd med ett klart mål att bevara naturmiljöer och biologisk mångfald. Titeln må vara tillspetsad menar jag att detta är en inte helt felaktig slutsats. Det bygger jag på mina erfarenheter som utförare eller utvärderare av naturvårdsrelaterade MKB-delar i ett flertal infrastrukturprojekt, och främst från vindkraftsutbyggnaden som just pågår. Naturvårdsfrågornas begränsade utrymme i våra MKB vill jag beröra med några exempel.

I vindkraftssammanhang skrivs många MKB-dokumentet av exploatören själv. Dessa saknar oftast biologisk kunskap och om naturvärden överhuvudtaget nämns är det endast övergripande och inte sällan med felaktigheter. Det tycks även som om man använder färdiga MKB-mallar där biodiversitet behandlas mycket styvmoderligt. Konsultfirmor utför MKB men bland dessa finns sällan biologer. Medverkan av högre utbildade ekologer är sällsynt även om forskare vid högskolor kan anlitas. Avsaknaden av ekologer med goda teoretiska kunskaper innebär att relevanta teorier aldrig används, vilka skulle kunna bidra till djup i analyser, bättre beslutsförfarande och därmed bättre anpassningar.

Många tror att konsekvenserna ska beskrivas från skrivbordet. Från detta begränsade perspektiv är din gissning ofta lika bra som min. Allt för många MKB:er baseras dessutom på gammal eller icke relevant kunskap. Inom större projekt behövs förstudier på plats för att goda beslut skulle kunna tas, och för att anpassa projekt. Detta är kutym i många andra europeiska länder. En konsekvens kan faktiskt heller inte analyseras förrän efter ett projekts färdigställande.

Vad som glöms bort i MKB:er är MBs påkallande av försiktighet där omständigheter ska förmildras och projekt anpassas för att uppnå en naturvårdshänsyn. Till stor del kan detta bero på dålig kunskap hos exploatörer, MKB-utförare, länsstyrelser och miljödomstolar som allt för sällan tar hjälp av högre fackkunskap. Exempel på detta är vindkraftverk som borde ha placerats något annorlunda för att minska riskerna. Länsstyrelsernas dubbelroll som beslutande och kontrollerande organ och samtidigt med politiska ambitioner är heller inte helt tillfyllest.

En verksamhetsutövare ska inhämta, förmedla och tillvarata kunskap. Hur ofta sker detta? Under utbyggnaden av E4 i Uppland läggs stora resurser på arkeologiska undersökningar men biodiversitetsfrågor följs inte upp alls. Vindkraftsprojekt villkoras ofta med kontrollprogram. Detta är i sig lovvärt men riskerar att leda till begränsade svar då jämförelsematerial från tiden innan saknas. Pågår det flera närliggande projekt finns det ingen samordning varför användbarheten också begränsas. Internationellt används Before-After-Control-Impact Assessment (BACI). Denna metodik bör vara standard vid större projekt och beskriver hur data ska samlas in för att möjliggöra vettiga analyser. Förstärks analysen med data från kontrollområde ökar möjligheterna till bra slutsatser. Att analysera kumulativa konsekvenser undviks helt, både i Sverige och internationellt, vilket på sikt kan vara förödande.

Miljökvalitetsnormer behandlas i MB kap.5, men vad innebär detta för naturvården? Gränsvärden för utsläpp kan regleras mycket noga med klara ”miljömål” men där förlorade naturvärden aldrig bedöms. Men hur mäter vi kostnader för naturen och vad är acceptabelt? Vad vi än företar oss innebär det en effekt på naturen även om konsekvenserna begränsas. Med det som utgångspunkt – vad är då ”ingen”, ”liten”, eller ”påtaglig” inverkan? Detta är värdebegrepp som är allt för vanliga i MKB-texter men hur ska dessa tolkas? Varför inte faktiskt beräkna förlusterna i t.ex. individer eller revir som förloras? Först då kan vi se till vidden av effekter och konsekvenser och ta uthålliga beslut.