Säg kulturlandskap och associationerna är genast där: betande kor i en hagmark; Bullerbybarn på en höskulle. Få associerar till grustäkter och bangårdar, kraftledningsgator och vägkanter.

Och det må väl vara hänt att vi håller ett brukslandskap högre än ett annat – så länge vi talar estetik. Det står var och en fritt att tycka att stortapetserarbiets hona är en vackrare syn i en slåtteräng än vid en riksvägsrondell.

Men talar vi om värn av biologisk mångfald finns det anledning att ta det nya kulturlandskapet på lika stort allvar som det traditionella. Bihonan själv skiljer nämligen inte på ”idylliskt” och ”fult”. Bara det finns väddklint är hon nöjd, och kan ägna sig åt att samla pollen till sina efterkommande.

Stortapetserarbiet är en av många organismer därute som faktiskt har ljusare framtidsutsikter i de så kallade infrastrukturbiotoperna än någon annanstans. Dessa arter kommer från alla tänkbara håll, inte alls bara från folkvisornas slåtterängar och beteshagar utan från hela den rika mosaik som utgjorde våra förfäders landskap (se sid 8–9). Och de inrättar sig villigt i det nya kulturlandskapet, bara de hittar rätt livsmiljöer.

På sistone har även naturvårdarna hittat dit.

Forskningsprogrammet TRIEKOL ska bland annat ta reda på hur man ska sköta infrastrukturbiotoperna så att de gör största möjliga mångfaldsnytta. Hittills har naturvärdena där mest handlat om slumpens skördar; nu är det dags att odla dem medvetet. Som framgår av artikeln om Åtgärdsprogram för hotade arter (sid 17) har det praktiska arbetet redan kommit en bit på väg.

Därmed inte sagt att infrastrukturbiotoperna kan ersätta andra värdefulla naturmiljöer, eller att de är oproblematiska. Tänk om artrika vägkanter rentav är en ekologisk fälla som lockar nektarsugna fjärilar och bin in i trafikdöden? Frågan väcks i en av detta temanummers artiklar (sid 10).

Till TRIEKOL:s forskningsuppdrag hör att även ägna sig åt trafikinfrastrukturens avigsidor: i synnerhet vägars och järnvägars barriäreffekter samt det buller de sprider i landskapet. I varsin artikel får vi veta hur en effektiv faunapassage ska se ut (sid 18–19) respektive huruvida buller i naturen egentligen är något att larma om (sid 20–21).

Infrastrukturekologi är ett ämnesområde som med ovanlig tydlighet visar att människans närvaro i naturen kan vara både ett problem och en möjlighet.