I samhällsplaneringen används naturinventeringar flitigt för att bedöma var en exploatering gör minst skada. Enbart Trafikverket låter göra över tvåhundra inventeringar per år. Men eftersom det inte finns några riktlinjer för hur en naturvärdesbedömning ska se ut kan olika konsulter komma fram till helt olika resultat.

I avsikt att skapa ett ramverk för vad en naturinventering skall innehålla och hur den skall utföras har en grupp naturvårdskonsulter och Trafikverket börjat arbetet med att skapa en svensk standard för naturvärdesbedömning inom SIS.

Standarden omfattar alla naturtyper och kan användas i olika steg i planeringsprocessen allt från en förstudiefas till områden där detaljinventeringar är nödvändiga. Avsikten är inte att hitta på helt nya inventeringsmetoder för olika naturtyper, snarare att ”översätta” befintliga metoder så att de kan presenteras och kvalitetssäkras på ett likartat sätt.

Målen är att kunna identifiera områden med betydelse för biologisk mångfald, att redovisa minimikrav som måste uppfyllas samt att ge en säker bedömning på en rimlig tid.

Värdet verifieras med artfynd

En bärande tanke har varit att naturvärdesbedömningen inte bara kan bygga på föreställningar om att miljöer har goda förutsättningar för skyddsvärda arter. Man måste också verifiera klassningen genom att hitta arter.

Grunden i systemet är en matris där värdearter finns på en lodrät axel och förutsättningar för biologisk mångfald på en vågrät axel. Tanken är att ett område inte kan få höga värden om det inte finns både konstaterade värdearter och konstaterat goda förutsättningar.

ör vissa naturtyper – som skog och ängs- och betesmarker – finns det redan en mängd värdearter och uppgifter om strukturer som är väsentliga för biologisk mångfald. För andra naturtyper är kunskapsläget inte lika gott. Standarden ger därför möjlighet till att utveckla system för värdearter. Värdearter kan också ersättas med andra mått på biologisk mångfald som exempelvis artdiversitet som används som ett mått på biologisk mångfald i sötvattensmiljöer. I de fall man av olika anledningar inte hittar värdearter kommer man ändå att kunna ge området en värdeklass utifrån de ekologiska förutsättningarna, men då måste klassningen anges som ”preliminär”.

Naturvärden i två klasser

Naturvärden i standarden skall anges i två klasser: klass 1 (områden med höga till mycket höga naturvärden) och klass 2 (vissa eller påtagliga naturvärden). Klass 1 omfattar exempelvis skogar som klassas som nyckelbiotoper eller ängs- och betesmarker som ingår i ängs- och betesinventeringen. Klass 2 motsvarar ungefär skogar som klassats som naturvärdesobjekt i nyckelbiotopsinventeringen respektive ängs- och betesmarksobjekt som klassas som restaurerbara.

Genom att införa en möjlighet att göra naturvärdesinventeringar på ett standardiserat sätt kommer det att bli både lättare att upphandla, lättare att granska och lättare att jämföra.

Vi som arbetar med standarden menar också att vi kommer få en bättre naturvård.