Det är vår och parken Humlegården i centrala Stockholm skiftar i grönt. Blå scilla och gul vårlök täcker sluttningar och gräsmattor. En grupp människor har samlats vid ginkgoträdet utanför Kungliga biblioteket. De ska följa med Nanna Malmros från Naturskyddsföreningen på stadsnaturguidning. Nanna berättar om parkens historia och om de djur och växter som lever här, sida vid sida med människorna – bara ett stenkast från Stureplan. Hon visar en bild på stenknäck och berättar att trots att man sällan ser den så är den en av de arter som bygger och lever i parkens mäktiga ädellövträd.
Gruppen rör sig sakta genom parken och ger akt på allt de ser omkring sig. Alla står tysta en stund och försöker uppfatta surret från insekterna som rör sig bland scillans blommor. Vid Linnéstatyn berättar Nanna om Linné och hans resor, systematiken, artbegreppet och om biologisk mångfald. Att många arter som hotas i omgivande landskap kan hitta boplatser och föda i stadens parker.
Gruppen inleder en diskussion om vad det gröna i och nära staden betyder för människor. Att träden renar och syresätter luften och hur man påvisat stora hälsoeffekter av att vistas i den omgivande naturen. En 79-årig dam tar Nanna i hand efteråt.
– Tänk, här har jag gått i parken så många år och ändå är det så mycket jag inte visste och sett förut! Nu ska jag ta med mina väninnor och berätta för dem vad jag varit med om.
Kunskap och känsla
Naturvägledning handlar om att förmedla kunskap om och väcka känsla för naturen och kulturlandskapet. Detta enligt den vedertagna definitionen av begreppet i Sverige:
”Med naturvägledning menas förmedling av känsla för och kunskaper om naturen. Naturvägledning syftar till att öka förståelsen för de grundläggande ekologiska och kulturella sambanden och för människans roll i naturen. Därigenom förbättras möjligheterna till positiva upplevelser i naturen och till ökad miljömedvetenhet hos den enskilde och i samhället.” (Nordiska ministerrådet 1990)
Ordet naturvägledning infördes i Sverige i slutet av 1980-talet. Närbesläktade ord är naturinformation, tolkning och guidning. Inom kulturmiljösektorn finns samlingsnamnet kulturarvspedagogik. I Danmark talar man om naturvejledning och på engelska används i regel ordet interpretation. Definitionerna skiljer sig delvis åt, liksom syftena.
En brokig skara
Naturvägledare i Sverige är en brokig skara – de finns på alltifrån ekoturismföretag och länsstyrelser till friluftsmuseer och ideella organisationer. I en rapport som CNV publicerat där hundra naturvägledare intervjuats beskrivs den sjudande aktivitet och uppfinningsrikedom som kännetecknar naturvägledningen i Sverige i dag. Traditionella metoder för naturvägledning som naturguidning, utställningar och självguidande natur- och kulturstigar har kompletterats med naturvägledning via mobiltelefon eller audioguider, skattjakt med GPS (geocaching) och dramatiserade guidningar med skådespelare. Allt fler företag specialiserar sig på natur- och ekoturism.
En gemensam nämnare hos nästan alla naturvägledare är att man vill skapa engagemang för natur och miljö. Engagemang för vardagsnaturen, för arter och deras miljöer eller för miljöfrågor i stort beskrivs ofta som själva drivkraften för det man gör. Oavsett om naturvägledningen närmar sig traditionell skolundervisning eller underhållning och upplevelseproduktion.
Den amerikanska organisationen National Association for Interpretation (NAI) beskriver händelsekedjan så här: ”Through interpretation understanding, through understanding appreciation, through appreciation protection.” Många naturvägledare motiverar sin verksamhet utifrån samma tankemönster. Naturskyddsföreningen är ett exempel – genom att visa natur i och nära människors vardagsmiljöer i staden menar man skapar ett mentalt skydd för naturområden (se www.naturguider.se).
Klyftan bör minskas
Att den mentala klyftan mellan människa och natur bör minskas har varit en av naturvägledningens bevekelsegrunder alltsedan början av 1900-talet då Sveriges första nationalparker kom till. Vid samma tid anlades friluftsmuseer som Skansen och intresse-organisationer som Naturskyddsföreningen och Friluftsfrämjandet bildades. Sällan, hävdar många, har väl behovet av att skapa kontakt med och förståelse för ekologi och samband mellan människa och natur varit så stort som nu.
Allt färre har en daglig kontakt med natur genom sitt arbete eller släktingar att besöka på ”landet” när man är ledig. Vi blir allt mer urbana för varje generation. Kunskap om klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald och ekosystem når dock de allra flesta. Utan motbilder byggs en nattsvart framtidsbild – inte minst hos unga människor. Naturvägledare som skapar intresse för och känsla för natur kan ge motbilder, så ett frö av hopp och skapa engagemang för naturvård och miljöfrågor. I CNV:s intervjuer med naturvägledare uttrycker många att mötet med människor på plats i naturen är en viktig ingrediens för att skapa detta engagemang.
Få naturvägledare utvärderar långsiktiga effekter av sin verksamhet. Forskningen säger inte heller så mycket om sambanden mellan positiva naturupplevelser och engagemang för natur och miljö. Men många delar nog synsättet som Lisa Brochu, biträdande chef för NAI, gav uttryck för vid en konferens på temat naturvägledning och hållbar utveckling: ”Vi kan vänta hur länge som helst på att någon bevisar att naturvägledning skapar miljöengagemang och bidrar till en bättre värld. Men vi är tillräckligt många som tror att det är så för att det ska vara värt att försöka!”
