Jag växte upp vid en älv. Sommarnätter kunde jag ligga vaken och höra hur lastbilarna vräkte ned sina timmerlass i vattnet; ett dån i blekljuset, sedan tystnad. Då och då passerade bogserbåten med sitt dieseldunk, en kätting rasslade till. Ibland cyklade jag till forsen och fiskade harr; gick jag ut på flottningens stenarmar nådde jag långt ut. Älven var sedan länge ett industrialiserat landskap, men när man planerade vattenkraftverk och att avbryta flottningen var jag känslomässigt emot. Jag tyckte på något svårartikulerat sätt att det var finare med timmerstockar än med kraftverksdammar.
När jag senare började studera älvarnas historia lärde jag mig att också timmerflottningen hade mött motstånd när den var ny. Den störde fisket och raningsslåttern. Den kallades ”bullrande”, stockarna skräpade ner, barken kunde förgifta vattnet, trodde man. Den störde den romantiska bild av forsen som odlats av borgerligheten och besjungits i dikten. Sakta men säkert gick det upp för mig att flottningen ingalunda bara var ett energisnålt transportsätt. Den var en väldig landskapsomvandlare. Dynamiten tog bort stenar och edor, och på 1940- och 1950-talen körde man bulldozer i vattendragen. De forsar som varit utflyktsmål och fiskeställen jämnades ut. Å andra sidan – när flottningen avvecklades några generationer senare blev stenkistor och ledarmar teknikhistoriska monument och föremål för intresse från kulturmiljövården. Outbyggda vattendrag lämnas numera i fred, deras värde anses större än värdet av tillfälliga byggjobb och marginell el.
På bara ett århundrade har älvlandskapets värden växlat oerhört. Vad som är älvens ”rätta” skönhet är omöjligt att säga. Jag försvarar min barndoms minne, för att det är mitt. Men jag förstår och respekterar dem som sörjer att istidens urälvslandskap försvann med flottningen, och jag kan se modernismens drömmar och skönhet i vattenmagasinens katedralsgrå fasader.
Värden i förändring
Älvens är bara ett av många landskap för vilka en liknande historia kunde skrivas om skiftande nytta och växlande värden. Av detta måste vi dra en slutsats: Landskap är omstridda. Genom tidernas lopp har människor haft olika intressen i landskapet och därmed skilda uppfattningar om vad som borde göras med det. Det har även funnits olika uppfattningar om vad som är vackert och fult, och vad som är så omistligt att det borde få finnas kvar – om det nu alls är möjligt att få landskap att på något djupare sätt ”bestå”; också detta är omstritt.
Att landskap är omstridda beror emellertid, djupare besett, på att värden är omstridda. Ett landskap kan tilldelas värde, men detta kan bara ske av människor. Vi kan inte vara säkra på att människor kan bli ense om vilka värden som de vill tilldela ett landskap, och ännu mindre hur viktiga dessa värden är i förhållande till andra värden. Dessutom förändras värden med tiden. Värden finns inte som absluta storheter i landskapet, de uppstår som ett resultat av historiska omständigheter och de kan växa eller krympa, någon gång försvinna nästan helt.
Självsäkra experter
Mot denna bakgrund kunde man kanske vänta sig att de som har framträtt med anspråk på att tilldela landskapet värde har gjort detta med försiktighet och ödmjukhet, medvetna om att värden är svåra att artikulera, och ännu svårare att enas omkring eftersom det saknas en absolut värdehierarki. Men så verkar inte alltid ha varit fallet. Snarare är det tvärtom så att landskapets intressenter uppträtt självsäkert och ofta ansett sig besitta en upphöjd insikt om vad som i varje läge varit rätt att göra. Det är en iakttagelse som, föga överraskande, gäller dem som velat ekonomiskt utnyttja och exploatera landskap på kort sikt, men som också, kanske något mer överraskande, gäller dem som velat bevara landskap till förmån för efterkommande.
Ur den omfattande historia som landskapets värdeformering utgör har jag valt några exempel från decennierna omkring mitten av 1900-talet. Vid denna tid fanns flera väl etablerade organisationer som ägnade sig åt landskapsfrågorna. Svenska naturskyddsföreningen, grundad 1909, var en, Svenska samfundet för hembygdsvård, grundat 1916, var en annan. Till dem som var aktiva på detta område får man också räkna Svenska Turistföreningen, grundad 1885.
Efter ett besvärligt 1920-tal med sjunkande medlemssiffror och en allt skralare ekonomi, stod det klart för en majoritet att den exklusiva inriktningen på enstaka naturminnen – ormgran, egendomliga flyttblock, märkvärdigt vuxna träd – inte längre skulle räcka. Man tog istället upp ett bredare socialt naturskydd, som för övrigt stämde väl med folkhemmets och välfärdsstatens ideologiska utgångspunkter. Inte minst betonade man nu friluftslivets behov och vikten av att slå vakt om de tätortsnära områdena, som förut i stort sett lyst med sin frånvaro i SNF-arbetet. Argumentet för naturskydd är inte längre att urskilja och bevara tidsdjupet i naturen, det fosterländska minnet. Nu behövs naturen för avspänning och vederkvickelse för människorna. Men varför skall då denna natur bevaras, och vad betyder det? Vad skulle egentligen skyddas och varför?
Naturskyddet tog på sig en uppfostrande och tillrättaläggande roll. Medan de första decennierna inneburit en upptäckt, eller rättare en artikulation, av det nationella landskapet, så blev Svenska naturskyddsföreningen nu alltmer en auktoritet, som visste både hur landskapet skulle skötas och hur det skulle se ut. Det svenska landskapet fick likheter med det svenska ”folkmaterialet”: detta skulle formas och fostras så att det blev nyttigt och effektivt, skönhetsfläckar skulle utplånas. En ny social elit, med läkare, ingenjörer och akademiker i spetsen, tog som sin uppgift att ordna det till det bästa.
Naturvärden för vem?
En gemensam nämnare i det tidiga naturskyddet är bristen på intresse för demokratisk förankring av landskapets värdefrågor. Varken Rosenius eller Sjöbeck ansåg sig behöva fråga folket till råds om landskapets värden; krav på medborgerligt deltagande i bevarandearbetet artikulerades i allmänhet inte. Många ledande landskapsförsvarare tog för givet att landet, och därmed folket, behövde de reservat och rekreationsområden som de föreslog skulle inrättas, och att nationen behövde skyddas mot kiosker och lamellhus. Det fanns otvivelaktigt politiska övertoner i detta, till exempel i kritiken mot modernism och funktionalism, men genom att framställa sin uppfattning som ett värn av landskapet, skönheten och det för landet gagneliga, så kunde denna landskapsdiskurs framstå som mer höjd över politiken än den i själva verket var.
Under 1930-talet och ett par decennier framöver befinner sig landskapet i en period av omvärdering. Den objektfixerade och monumentaliserande tendensen i äldre naturskydd och kulturminnesvård börjar inriktas mot större miljöer och landskap. Det sociala ansvaret betonas alltmer. Men landskapsvården framstår samtidigt som en utpräglat professionell verksamhet. Värdefrågorna förankras sällan i en demokratisk process.
Under senare årtionden har nya, eller nygamla, värdekomplex påverkat landskapsvård och skyddssträvanden; biologisk mångfald är bara ett av dem. Säkerheten i bedömningen och det svaga intresset för medborgerlig förankring av landskapets värdefrågor har inte försvunnit. Det är en omständighet värd begrundan, inte minst när ett nytt århundrades landskaps- och värdefrågor nu skall artikuleras.