Vårt traditionella jord­brukslandskap är cen­tralt för att bevara bio­logisk mångfald, men det moderna jordbruket har medfört förändringar som bidra­git till en utarmning av mångfalden. Detta hotar de ekosystemtjänster som naturbetesmarker och deras biologiska mångfald kan bidra med.

Sverige har i tusentals år haft betes­djur som en integrerad del av matpro­duktionen, vilket har format landskap med en variation av åkrar, ängs- och betesmarker och skog. Våra svenska ängar och betesmarker är idag bland de artrikaste miljöerna i världen. Genom att bibehålla brukandet av naturbe­tesmarkerna som en del i ett modernt jordbrukssystem ökar möjligheten att producera mat på ett hållbart sätt och samtidigt gynna biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Naturbetesmarkerna genom historien

Naturbetesmarkernas funktion som grundläggande ekosystemresurs för jordbruket utvecklades och bestod under tusentals år.

De naturbetesmarker och slåtte­rängar som är dagens värdekärnor för natur- och kulturmiljövård utgör de sista resterna av de naturliga fodermarker som tidigare dominerat odlingslandskapet i stora delar av Europa. Dessa marker har formats av ett jordbruk som till stor del byggde på lokal näring och energi.

Exakt hur mycket betesmark vi haft i Sverige är dock svårt att reda ut eftersom bara bynära hagar, inte bete på utmarken, visas i historiska kartor. Även dagens areal naturbetesmark är svår att uppskatta, eftersom olika källor anger olika siffror; men en uppskattning från Jordbruksverket är på åtminstone en halv miljon hektar. Det innebär att mer än 95 procent av naturbetesmarken försvunnit i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Renskötselns nyttjande har däremot fortsatt, och de största natur­betesmarkerna i Sverige, och säkert bland de största i Europa, finns idag därför i de skandinaviska fjällen.

Biologisk mångfald i naturbetesmarker

Bete som ingår i vår jordbrukspro­duktion kan antingen ske på natur­betesmark eller kultiverad betesmark. Naturbetesmarker i norra Europa är till största delen människoskapade och hålls idag öppna med hjälp av olika slags boskapsskötsel. Kultiverad betes­mark är bete på före detta åkermark som nu används för permanent bete eller vall med efterbete. Medan kulti­verad betesmark ofta har låg biologisk mångfald, kan naturbetesmark hysa en mycket hög mångfald som är starkt kopplad till dess historiska hävd.

Både trampet och själva avbetningen bidrar till att högväxta och konkurrens­starka arter hålls tillbaka, överetablering av buskar och träd bromsas samt att förnatjockleken begränsas. I det histo­riska jordbruket återfördes mycket lite näring till naturbetesmarken eftersom all gödsel behövdes på åkrarna. Betes­marken blev därmed näringsfattig, vilket ytterligare håller vegetationen lågväxt och därmed artrik. En typisk betesmarksflora domineras av arter som är anpassade till dessa förhållanden.

Flera djurgrupper är också knutna till naturbetesmarkernas halvöppna vegetation och rika flora. Många insekter gynnas av en hög mångfald av blommande örter, exempelvis växt-, nektar- och pollenätande arter.

Den starka kopplingen mellan nyttjandeform och biologisk mångfald innebär att skötseln av en viss naturbetesmark idag behöver efterlikna det historiska nyttjande som format naturtypen om man vill bevara den historiska biologiska mångfalden. Bete är inte bara bete, utan kan utformas på olika sätt, med olika effekt på ekosystemet. Särskilt vik­tigt är tidpunkt och mellanårsvariation i bete, djurslag, betesintensitet och andra skötselakti­viteter, som buskröjning, tillfällig upplöjning och bränning, samt inslaget av träd och buskar.

Ekosystemtjänster från naturbetesmarker

Medan naturbetesmarkernas betydelse för den biologiska mångfalden är välkänd sedan länge, är deras potentiella bidrag till viktiga ekosystemtjänster mindre känd. Ett antal av de ekosystemtjänster vi behöver i jordbruks­landskapet är direkt relaterade till aspekter av biologisk mångfald, såsom pollination och bio­logisk kontroll av skadegörare, men även det som ibland kallas kulturella ekosystemtjänster, som vår upplevelse av landskapen.

Förutom de tjänster som är direkt relaterade till mångfald bidrar naturbetesmarkerna till kolinlagring genom att hålla kvar mycket av markkolet som försvinner. I vissa områden och om markerna är av tillräcklig storlek kan de även bidra med viss vattenhållande kapacitet och även renande av vatten. När det gäller ekosystemtjänster som är beroende av vilda organismer för att genereras är fungerande populationer av dessa organismer en förutsätt­ning.

Del av framtidens hållbara jordbruk?

Debatten kring jordbruket präglas av den pågå­ende klimatkrisen, med berättigade argument att konsumtion av animalier bör minskar för att hålla klimatförändringen inom Parisöverens­kommelsens ramar. Genom att lägga om vår diet kan stora klimatvinster göras. Det är dock knap­past realistiskt, eller kanske ens önskvärt, att kon­sumtionen av animalier helt ska upphöra. Vill man hantera både klimat och biologisk mång­fald, bör den djurproduktion som bedrivs ske med så stor miljönytta och så liten klimatpåver­kan som möjligt. Här spelar naturbetesmarkerna, med sina mångfaldsfördelar och kollagring­spotential, en unik roll. En animalieproduktion på sådana villkor är även förenlig med de högt ställda ambitionerna på klimatområdet.

Globalt har naturbetesmark stor betydelse för livsmedelssäkerheten. Naturbetesmark är i regel mark som inte lämpar sig för åkerbruk, och betesdjuren gör därför att även sådana delar av landskapet kan nyttjas för matproduktion. Naturbetesmarker kan dessutom spela en viktig roll i ett jordbruk som är mindre beroende av mineralgödsel, fossila drivmedel och växt­skyddsmedel, som exempelvis inom ekologiskt lantbruk där cirkulation av näring från anima­lieproduktion ofta är avgörande.