Dagens samhälle kan i många avseenden ses som en brytningstid mellan modernismen och det postmoderna. Går man tillbaka hundra år så var det en helt annan brytningstid, som handlade om att det äldre bondesamhället övergick i industrisamhällets modernism. Dessa brytningar har betydelse för hur vi uppfattar och värderar vårt gemensamma arv i form av natur, kultur och kunskap.
Gammalt och nytt hålls isär
Under 1800-talets romantik hade man ett kultur- och samhällsideal som blandade gammalt och nytt, och staten var gärna smakdomare. Men från och med 1930-talet byts romantik ut mot vetenskap, och man tar avstånd från den gamla tidens anda. Den nya skolan kräver i stället konservering av minnesmärken. Det ska vara tydligt vad som hör till historien och vad som hör till den nya tiden. Den nya ideologin sammanfattas i att gammalt och nytt ska hållas isär. Inom kulturmiljövården får det moderna idealet genomslag i restaureringsideologin redan på 1920-talet genom riksantikvarien Sigurd Curman. Det skulle, som Kulturutredningen från 2009 framhåller, vara tydligt vad som var original och vad som var senare tillägg.
På kulturens område förvandlas det äldre romantiska begreppet för kultur till antingen konst eller kulturarv. Den samtida kulturen förvisas då mentalt till en särskild sfär, som av konstnärer, författare, lärda och intellektuella uppfattas som ett område som är mer eller mindre tydligt avgränsat från samhället i övrigt. Konsten står visserligen lite vid sidan om, men ändå ”över” samhället, medan kulturarvet är något gammalt som skall bevaras tydligt åtskilt från det moderna samhället. Kulturarvet blir en ändlig resurs som måste bevaras.
Ett parallellt resonemang skulle kunna föras avseende naturvården. Min tolkning av trenden blir då att 1800-talets romantiska intresse för landskapsbilden, det vill säga det vackra natursceneriet, övergår till att handla om biologisk mångfald eller biotoper. Landskapsbilden kom från statligt håll att uppfattas som en romantiskt suspekt luddighet som blir mindre intressant medan arterna, senare uttryckt som den biologiska mångfalden, framhålls som en ändlig resurs som måste bevaras. Den biologiska mångfalden står på motsvarande sätt som i fallet med konsten lite vid sidan om, men likaledes lite över samhället, medan biotoperna är något gammalt som skall bevaras i reservat, tydligt åtskilt från det moderna samhället.
Expertuppvisning av vacker natur? Nej, biologisk mångfald! Hjälstavikens naturreservat, Ekolsund.
Foto: Leif Gren
Självständighet och åtskillnad
Under modernismen på 1900-talet har både naturvården och kulturmiljövården arbetat med specifika problem som krävt specialisering och fokusering. Både kulturarv och naturvärden skulle vårdas men noga hållas isär från det moderna samhället. Att bygga hus och städer skulle inte hämta stildrag från äldre tider. Böndernas ofta vagt preciserade traditionella kunskaper för landskapsnyttjande sågs av det moderna samhället som en museal företeelse, medan modern produktion skulle baseras på tydligt dokumenterade vetenskapliga försöksserier och produktionsmaximering. Natur skulle skyddas genom reservat och inte genom att anpassa det moderna skogs- och jordbruket till skonsammare metoder. Då skyddade områden med natur och kultur i regel är olönsamma hamnade de i beroende till produktionsmarkernas lönsamhet och förmåga att generera skatter åt staten.
Både natur- och kulturmiljövården etableras successivt som självständiga sociala fält under 1900-talet, och man bygger upp relativt självständiga regler, måttstockar, institutioner och inbördes strider. Den självständiga ställningen nås i hög grad till priset av en motsvarande isolering från resten av samhället. I det moderna samhället föll en mental järnridå mellan konserverande natur- och kulturmiljövård respektive en i grunden omdanande samhällsutveckling.
Ny integration och nyttosyn
I det postmoderna samhället, som kan sägas ha börjat ta form från slutet av 1970-talet och framåt, har politiken börjat kräva integration mellan sektorerna – att både kultur- och naturvårdssektorerna skall närma sig samhället genom att visa sin nytta för hela samhället tydligare.
Politiken vill ha nya och fler argument än att exempelvis kulturarvet eller biotoperna riskerar att utraderas. Det har också blivit allt mer besvärande att bevarande av natur och kultur kostar för mycket. Inom arbetet med miljökvalitetsmål har detta lett till att både natur- och kulturmiljövården förväntas bidra till nytta och lönsamhet inom helt andra politikområden, inte minst ska natur och kultur vara nyttig för regional utveckling och fler jobb, och bidra med social nytta genom att locka invandrare och stadsbor ut i naturen, eller att stärka folkhälsan genom att tillhandahålla miljöer för aktivt friluftsliv. Det har till och med blivit möjligt att efterfråga sådant som historiserande arkitektur och produktionsmetoder som integrerar naturvård. Alltså ett avsteg från modernismens grundprincip om åtskillnad mellan nytt och gammalt.
T. v. Expertuppvisning av kultur? Nej, konst! "Kristallvertikalaccent" från 1974, glasobelisken i fontänen på Sergels torg, Stockholm. T. h. Musealt kulturbevarande? Nej, traditionell kunskap! Råshult, Småland.
Foto: Leif Gren
Nya termer på gamla företeelser
I det postmoderna samhället är kultur och sceneri på väg tillbaka som begrepp, fast det kanske kallas något annat med betoning på kommunikation och social inkludering. Konst är inte längre till ”för sig själv” och kulturarvet måste höjas till en tydligare del i samhället. Natur och arter för sin egen skull är inte tillräckliga politiska argument längre utan det visuella landskapet och det som människan upplever är åter på den politiska agendan.
Jag tror att vi inom kulturmiljösektorn får anledning att fördjupa analysen om målfrågan, och övergripande samband och framtidsfrågor. Det finns naturligtvis inget facit, men vi behöver återkommande fråga vart vi inom natur- och kulturmiljövård är på väg, och vart vi vill ta vägen.