När Sverige som ett av ca 170 länder undertecknade Konventionen om biologisk mångfald förband vi oss inte bara att bevara den ”vilda” mångfalden utan även att bevara och hållbart bruka den domesticerade mångfalden av växter och djur.

Global aktionsplan

1993 bildades Kommissionen för växtgenetiska resurser vid FN-organet FAO (Food and Agriculture Organization) som antog det internationella åtagandet. Därefter utförde Sverige m fl länder egna landsstudier om de växtgenetiska resurserna. Dessa studier resulterade i en global statusrapport, sammanställd av FAO. I rapporten betonas vikten av att starka nationella program för bevarande och långsiktigt nyttjande av växtgenetiska resurser kommer till stånd. Det konstateras också att det idag finns brister både i bevarandet och användningen av genresurserna, och att det finns stor risk att växtgenetiska resurser går förlorade, både sådana som befinner sig i odling och som bevaras i genbanker. Också behovet av kapacitetsuppbyggande och gränsöverskridande arbete är stort.

Vid en internationell konferens 1996 i Leipzig enades man i en global aktionsplan, den så kallade Leipzigdeklationen, om att varje land skall stärka sina nationella program för bevarandet av kulturväxter. Genom att skriva under deklarationen förbinder sig länderna att efter bästa förmåga omsätta den globala aktionsplanen i praktisk handling genom nationella åtgärder och program. Ett sådant nationellt program innebär att det företas åtgärder för bland annat inventering, insamling, bevarande och karakterisering av genetiskt material.

Svenskt förslag

Jordbruksverket fick i januari 1998 i uppdrag av regeringen att utarbeta ett förslag till nationellt program för bevarande och långsiktigt utnyttjande av växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk. Jordbruksverket utsåg i sin tur en expertgrupp som nyligen lade fram sitt Förslag till nationellt program för växtgenetiska resurser (Rapport 1998:19). I arbetsgruppen fanns representanter för Sida, SNV, SLU, CBM, Statens växtsortnämd, jordbrukets och trädgårdsnäringens representanter, Nordiska Genbanken, friluftsmuseer och botaniska trädgårdar, SJFR, växtförädlingsföretagen samt ideella föreningar. Förslaget har varit på remiss fram till den 26 april 1999.

Både jordbruks- och trädgårdsväxter

Sett ur ett svenskt perspektiv är det viktigt att sträva efter att bevara växter som är såväl genetiskt som kulturhistoriskt intressanta. Det gäller i synnerhet växter som anpassats till vårt klimat och våra odlings -och ljusförhållanden. Förslaget inkluderar jordbruks -och trädgårdsväxter inklusive prydnads-och landskapsväxter.

CBM blir samordnare

I förslaget föreslås att det nationella programmet ska omfatta aktiviteter som inventering, insamling, karakterisering, nyttjande, forskning och utveckling samt utbildning och information och internationellt arbete. Viktiga aktörer kommer att vara SJV, SLU, CBM, Nordiska Genbanken, andra universitet, friluftsmuseer, botaniska trädgårdar, ideella föreningar och allmänheten för att nämna några.

Jordbruksverket kommer att vara huvudansvarig för programmets genomförande. CBM föreslås få en samordningsfunktion. CBM:s roll blir bl a att stimulera ett brett och aktivt deltagande i programmet.

CBM:s enhet för domesticerad mångfald kommer till största delen att vara förlagd till lokaler vid SLU i Alnarp, där också annan CBM-verksamhet ska bedrivas. Påpekas bör dock att även vid SLU i Uppsala kommer verksamhet inom domesticerad mångfald att bedrivas.