Förekomster av rödlistade arter är ett av de mest gångbara och slagkraftiga argumenten i naturvårdsarbetet. De hotade arternas egenvärde och betydelse som indikatorer är viktiga urvalskriterier vid bedömning av naturvärden. Relativt stora insatser görs för att bevara de mest hotade arterna. Men vad händer om en hotad art försvinner från en lokal eller från landet, kan man då glömma hänsynen och ansvarsbördan?

Ganska ofta visar det sig att intresset svalnar kraftigt för arter i samband med att de försvinner från landet. Ibland kan det vara fullt förståeligt. Vem bryr sig om blåkråkan idag? Att den försvann som häckfågel från Fårö berodde inte så mycket på vad som hände just där, utan mer på hela den östeuropeiska populationens situation. Det är osannolikt att åtgärder i vårt land skulle ha kunnat påverka försvinnandet.

Annorlunda var det med mellanspetten. Den försvann som häckfågel från Östergötlands eklandskap 1982. Där hade kanske åtgärder insatta i tid kunnat rädda arten kvar i landet. Kommer vitryggen att glömmas lika fort som mellanspetten om dess negativa trend inte bryts och den försvinner? Vad kommer i så fall att hända tex med de 100 lövskogsrika områden som Stora Enso har avsatt som ”revir” för vitryggen? Risken är stor för att de åter utsätts för produktionsskogsbruk.

Fridlysning upphävdes

Ett annat tänkvärt exempel utgör värmlandslaven. Efter att den sista kända lokalen i landet sparats i en oavverkad skogsdunge i det utarmade värmländska hyggeslandskapet, försvann de sista bålarna 1956, trots att den dessförinnan blivit fridlyst. När arten ändå tycktes vara försvunnen upphävdes fridlysningen, och träden, på vilka värmlandslaven suttit, avverkades.

Under senare år har det emellertid visat sig att vissa lavar kan bilda mikrobålar som är svåra att upptäcka med blotta ögat. Dessa kan sedan utvecklas när förhållandena medger det. Således kan värmlandslaven ha funnits kvar på sin sista lokal när den höggs. Lokalen ligger på en för laven mycket gynnsam plats i landskapet, där lämpliga förhållanden kan förväntas uppträda på nytt efter att ny skog vuxit upp. Jag vill bestämt hävda att lokalen, som utgjordes av en ravin nära Klarälven, bör återfå reservatsstatus. Ansvaret måste finnas kvar, dels om arten mot förmodan skulle visa sig där igen, dels som en av flera presumtiva växtplatser vid en framtida återinplantering. Tiden är dock knapp, de senaste åren har i Europa endast ett par lavbålar noterats i Norge.

Förutsättningar för vissa

Sammanlagt finns idag ca 200 arter som klassats som Försvunna på den svenska rödlistan. 76 av dessa är skogsarter, 87 hör till odlingslandskapet och 44 är bundna till våtmarker. Många av arterna är det utsiktslöst att försöka återfå. Förutsättningarna för arten finns inte längre kvar i landet. Men ett antal av arterna skulle med viss benägen spridningshjälp kanske kunna återetableras. Åtminstone bör de finnas med i planeringen för vilka biotoper och biotopkvalitéer vi bör eftersträva att tillhandahålla för den biologiska mångfalden.