I Nagoya antogs ett avtal om internationella regler för tillträde till genetiska resurser och rättvis fördelning av den nytta som uppkommer då sådana resurser används. Från och med nu kommer det att krävas tillstånd för att samla djur och växter för att utveckla kommersiella produkter baserade på biologiska resurser och genetisk information. Vad i hela friden betyder då det undrar väl de flesta av oss?

Lukrativa produkter

Under de senaste 25 åren har det vuxit fram en allt starkare insikt att biologiska resurser kommer att bli en snabbt växande källa till välstånd. Den moderna biotekniken har gjort det möjligt att vetenskapligt och tekniskt definiera vad djur och växter kan ge oss i form av nya produkter för alla typer av ekonomisk verksamhet inom industri och areella näringar. Det har därför blivit möjligt att inte bara ta fram nya produkter utan också patentera dem för att ge dem ett immaterialrättsligt skydd.

Som vanlig dödlig kan man se exempel på dessa nya produkter när vi köper medicin (en stor del bygger på kemiska substanser från växt- och djurriket), functional food (till exempel mjölkprodukter med nyttiga bakterier) eller stoppar vår mat i plastpåsar gjorda av majsstärkelse (baserade på majs med genetiskt modifierad stärkelse). Till de mer spektakulära framtida produkterna hör solceller som härmar fotosyntesen, kor som producerar mjölk med läkemedel i eller energi­producerande växer och bakterier som kan ersätta fossila bränslen.

Vår tids kolonialism

Hela frågan är starkt politiskt laddad eftersom de flesta u-länder ser framväxten av modern bioteknik i kombination med utökade möjligheter att patentera gener och kemiska substanser som en modern variant av kolonialism. Västerlandets välstånd byggdes ju till mycket stor del genom att dra nytta av växter och djur hämtade i tredje världen. Så nu krävs tillstånd och ekonomisk ersättning för allt sådan exploatering.

I Nagoya stod slutstriden efter mer än tio års svåra förhandlingar. De politiska motsättningarna överbryggades under de sista dagarna av mötet genom ett kompromissförslag från värdlandet. Japans miljö­minister kallade in de regionala förhandlingsgrupperna en och en i enrum för samtal bakom lyckta dörrar. Därefter samlade han dem alla i ett rum runt ett stort ovalt bord. Med mild men bestämd stämma kallade han alla runt bordet att svara på om de kunde acceptera hans kompromisstext. Det politiska trycket var stort, inte bara på grund av kolonialhistoriens oförrätter. Misslyckandet i klimatförhandlingarna i Köpenhamn året innan färgade också politikernas tänkande. Priset för ytterligare ett misslyckande i strävan att lösa de stora miljöfrågorna skulle bli allt för stort. En efter en sa alla ja.

Avtalet kan komma att bli ett av de viktigaste i världen eftersom alla nu ser till biologiska resurser för att lösa de stora försörjningsfrågorna. Om 30–40 år kommer det att finnas 9 miljarder människor som behöver mat, ren energi och miljöanpassade industriråvaror. Det är inte frågan om, utan hur det ska lösas.