Under en skosula, storlek 44 skulle kunna dölja sig: 1 gråsugga 2 mångfotingar 3 sniglar och snäckor 4 daggmaskar 5 spindlar 20 skalbaggslarver 80 mygg- och fluglarver 600 småringmaskar 2500 hoppstjärtar 5000 kvalster 150 000 rundmaskar samt ett otal mikroskopiska organismer Siffrorna är hämtade ur ”Ett steg i naturen” (Esselte Studium 1978) och bygger på undersökningar av U. Lohm och T. Persson, Uppsala universitet.
Vad kliver man på när man går i en någorlunda rik skogsmark? Låt oss se lite närmare på några av dessa, för de flesta, rätt så okända småkryp.
Gråsuggor och mångfotingar
Möjligen trampar du på en av de större skogs- eller murgråsuggorna, men troligare på en betydligt mindre, ljus art av släktet Trichoniscus – inte mer än några millimeter lång men mycket vanlig i marken. Gråsuggor är flitiga nedbrytare – eller rättare sagt sönderdelare – och lever på allehanda dött organiskt material, som det finns gott om i förnaskiktet. De tillhör kräftdjuren med sina rötter i det våta elementet och är känsliga för uttorkning ochallmänt ljusskygga.
En av markinvånarna tillhör säkert dubbelfotingarna, kanske en klotdubbelfoting (Glomeris marginata). Den ligger hoprullad som en boll när den känner sig störd, men traskar annars omkring på 34–38 ben ätande gott, dött växtmaterial. Kanske en annan är en representant för rovdjuren, en slingrande jordkrypare (det finns ett tiotal möjliga arter att välja mellan), som med sina 74–170 ben rör sig obehindrat både framåt och bakåt. Ibland kan till och med en del av kroppen vara på väg framåt medan den andra backar.
Då och då trampar man på en fåfoting – dvärgarna bland mångfotingarna. De är knappt millimeterstora och lever bland annat av svamphyfer. Fåfotingar är livliga och kvicka djur som med sina 16–22 ben kan komma upp i den imponerande hastigheten fyra milimeter i sekunden!
Folkskygga trevfotingar
Bland Sveriges cirka 125 arter av landsnäckor och sniglar finns många som är små och mycket vanliga. Kanske trampar vi på några 1–1,5 mm stora punktsnäckor (Punctum pygmaeum). Liksom de flesta av de smådjur som vi träffar på i marken, ägnar sig denna art åt att äta dött organiskt material.
Verkliga doldisar i marken är trevfotingarna (insektgruppen Protura) – vita cirka två millimeter långa kryp som vid första anblicken kan se ut som fyrfotadjur. De har, liksom andra insekter sex ben, men använder det första paret som känselorgan. Lyckas man hitta någon och studerar dess rörelsesätt så inser man att namnet trevfoting passar alldeles förträffligt.
De riktigt vanliga småkrypen i marken är kvalstren, hoppstjärtarna och småringmaskarna. Kvalstren hör till spindeldjuren och har alltså åtta ben, men liksom hos trevfotingar kan det främre paret ofta fungera mer som känselspröt än som gångben. I gruppen finns både förnaätare, rovdjur och parasiter.
För att undersöka om ett funnet litet kryp är en hoppstjärt behövs ofta inget förstoringsglas. Peta lite på djuret! Tar det ett skutt och försvinner, så är (var) det en hoppstjärt.
Om man i en jordklump finner något långsmalt vitt som slingrar hit och dit och nästan slår knut på sig själv, har man funnit en småringmask (familjen Enchytraeidae). I Sverige finns ett 70-tal centimeterstora arter som lever av dött organiskt material.
Detta lilla urval får spegla den rika mångfald som döljer sig i marken runt omkring oss. Det myllrar överallt av olika arter i olika biotoper. Formrikedomen ochvariationen är otroligt stor. Även en erfaren zoolog stöter ständigt på nya upplevelser. Det är detta som gör studiet av markens småkryp så fascinerande. Tips på hur man hittar krypen och hur de vanligaste grupperna ser ut kan man få i en liten skrift från Göteborgs Naturhistoriska Museum – Liv i löv. Skaffa ett förstoringsglas och börja förundras!