Att skapa svenska artnamn för nyupptäckta arter är ett roligt och intressant, men i högsta grad grannlaga arbete. Än värre är det då vedertagna artnamn behöver revideras för att de ingående orden och dess associationer har visat sig inte stämma med verkligheten. Att namnen är gamla och invanda skapar dock problem särskilt för de zoologiska experterna, som en gång har lärt sig namnen och därför ofta inte välkomnar en ändring.

I min avhandling ”Folkliga fågelnamn” (1996) beskriver jag med utgångspunkt från beckasinfåglarna hur allmänheten genom århundradena skapat sina traditionella artnamn. Grunden till namngivningen är en folklig klassificering, som i stora drag sker med stöd av olika karakteristika: läte, beteende och utseende, förekomst och vistelseplats, nytta (användning i folkhushållningen) och folkliga föreställningar (folktro). För att vara lätta att komma ihåg är namnen ofta korta och associativa. Belysande exempel är artnamnen för enkelbeckasinen (totalt 212 i nordiska språk), där det gnäggande lätet i första hand varit namngivande som i horsgök (hrossagaukr) ’gnäggande gök’, hästgnäggare, mäckerbäss ’bräkande bock’, himmelsget, mossmäckra, tåkehest ’dimhäst’ m.fl.

Syftet med namngivningen är först och främst kommunikativt, dvs. att på ett rättvisande och tydligt sätt peka ut de viktigaste särskiljande dragen. Målet är både kunskap och igenkännande, dvs. att lätt kunna identifiera fågeln utan att fördenskull behöva avliva den. I avhandlingen ”Sydsvenska fisknamn” (1968) har David Kornhall i princip dragit samma slutsatser om den folkliga namngivningen av fiskar. Viktigt för namngivningen är här naturligt nog fiskarnas användning i folkhushållningen. Vad gäller andra mindre djur, som blomflugor, stövsländor och maskar med mängder av underarter, är allmänhetens behov av individnamn inte särskilt stort. För sådana behövs snarare goda sammanfattande namn för släkten och familjer.

För en mer systematisk och vetenskaplig klassificering gäller andra regler. Här räcker det inte med en hastig blick mot skyn, ett svagt surrande eller en rörelse i vattenbrynet. Ofta stödjer man sig på små detaljer i utseendet, sådana som förutsätter att djuret avlivas och sedan undersöks minutiöst. Så har de latinska artnamnen skapats, och ibland hävdas att man ska använda sig av samma principer för de svenska artnamnen. Den mikroskopiska identifikationen och namngivningen är emellertid främst till för experterna.

Tanken med utgivningen av Nationalnyckeln är att den ska kunna användas i både hem och skola, men också av experterna. Utgivningens målgrupp är dock i första hand den intresserade allmänheten. Nedärvda kulturella traditioner och det svenska språkets möjligheter och begränsningar är därför viktiga faktorer att ta hänsyn till vid skapandet av artnamn.