Östersjöregionen har i mer än hundra år haft en negativ utveckling i sin närsaltsbalans genom import av framförallt konstgödsel, djurfoder och livsmedel. Via vattendrag och reningsverk hamnar förr eller senare en betydande del av näringen från denna införsel i Östersjön och bidrar till övergöd­ningsproblematiken. Många år av landbaserade åtgärder har inte lyckats lösa detta problem, och även om vi helt skulle stoppa tillförseln från land kommer det ändå ta några decennier innan vi åter­får en acceptabel nivå eftersom bottnarna läcker inlagrad näring från forna utsläpp. Vi behöver därför även göra insatser som minskar effekterna av övergödningen. Flera åtgärder, mekanistiska och storskaliga idéer har föreslagits, men få är rea­listiska eller har förutsägbara långsiktiga effekter. Därför måste vi, utöver att minska förlusterna av näring från land till vatten, skapa ett fungerande och långsiktigt kretslopp, där näring återförs från Östersjön tillbaka till matproduktionen på land.

Återtag av näring från hav kan ske på flera sätt, men generellt är det enklast i form av biomassa. Det vill säga något som växt i vattnet och natur­ligt fångat upp och byggt in näringsämnen. Det skulle kunna vara våtmarker där läckage från skog, åker och betesmarker fångas upp i växtbädden, men erfarenheten visar på svårigheter att skörda näringen på ett meningsfullt sätt samtidigt som ett ekonomiskt värde genereras. Det betyder i prakti­ken att denna typ av åtgärder är bidragsberoende. Vi har också våra gamla synder, i form av redan inlagrade näringsämnen i bottensedimentet, så kallad interngödningen. Det är här musselodling kommer in. Mussla har en för oss människor, liksom för våra hus- och sällskapsdjur, fantastisk protein- och fettsammansättning, helt i paritet med fisk. Samtidigt domineras blåmusslans föda av mikroalger, vilka aldrig kommer i kontakt med föroreningar som sedimentets dioxin och PCB. Det betyder att om vi bara undviker områden där vi haft stor industriell aktivitet, där det fortfarande finns läckande tungmetaller, kan vi med blåmus­selodlingar fritt hängande i vattnet odla foder och livsmedel direkt i Östersjön samtidigt som vi återtar näring från det öppna vattnet.

Musselodling i kommersiell skala förekommer idag inte i Östersjön. På grund av den låga salthal­ten är tillväxten för liten hos Östersjöns blåmussla, en nära släkting till den som odlas på Västkusten. Östersjöns blåmussla har anpassat sig till brack­vatten och faktum är att den dör om den placeras i Västkustens saltare vatten. Den är så vanlig att den utgör en reell drivkraft i Östersjöns ekosystem. Mer än hela Östersjöns vattenvolym filtreras årligen genom det naturliga blåmusselbestånd, vilket i sin tur resulterar i att små organiska partiklar som mikroalger och organiskt material tas upp, och vi får ett klarare vatten som följd. De i sin tur ger ett ökat ljusgenomsläpp som gynnar Östersjöns naturliga fauna.

Hur effektiv är blåmussla?

Ett problem med odling av blåmussla i Östersjön är den betydligt långsammare tillväxten. Östersjö­musslan innehåller också mindre kväve och fosfor per kilo mussla än på Västkusten, men den skill­naden är nog mindre än man tidigare trott. Frågan som skall ställas är egentligen: är odling tillräckligt effektivt också i Östersjön? Vi börjar nu få svaret på den frågan genom att EU har satsat på flera projekt i Östersjön. Projekt som pågår just nu och levererar nya data varje växtsäsong. Från dessa data ser vi att med rätt teknik växer blåmusslan i Östersjön bra ända upp till Norrtälje och långt in i skärgården, och vi ser nu en tillväxt under en odlingscykel på mer än 5 kg mussla per meter odlingsband. På samma tid har den beräknade produktionskost­naden kunnat sänkas från 20 kr per kg till under 5 kr. Vidare visar dessa senare arbeten att Östersjö­musslan, skördad i rätt tid på året, innehåller samma mängd fosfor och kväve per skördat kg som musslor på Västkusten. Det betyder halter över 0,1 % fosfor och 1 % kväve per kg våtvikt helskörd. En skillnad mellan Östersjön och Västkusten är att i Östersjön tycks musslan kunna växa bra ända ner till 10–12 meter. Det gör att trots lägre densitet per meter så kan teoretiskt samma massa odlas per hektar, men ännu har ingen provat detta i vanlig odling.

Problem med uppskalning?

På många sätt ser odlade musslor ut att vara en utmärkt foderprodukt som kan ersätta importerat fiskmjöl i djurfoder, lokalt skapa renare och klarare vatten och erbjuda arbetstillfällen i skär­gården. Kritiska röster påpekar att om detta skall få någon volym, kommer det krävas stora odlingar för att göra en reell skillnad i volym återtag. Man är då rädd att detta i sin tur kan skapa stora sediment-och skalansamlingar under odlingen. Även musslor skapar gödsel och döda musslor faller av repen. Volymen sedi­ment brukar beräknas till dubbelt så mycket som den skördade volymen. Vi vet idag att alla test­odlingar upp till 150 ton i Östersjön har syrerika och biologiskt mycket aktiva bottnar under sig, även efter många år av odling. Man finner också ett rikare ekosystem i dessa sediment, vilket man tror beror på att kombinationen skal och sediment ger ett vattenutbyte i själva sedimentet. Dessutom placeras alltid odlingar där det är bra vattenge­nomflöde, av naturliga skäl då det är där musslorna växer bra. Dock är det ett riktigt argument att det inte är ett bevis att samma gäller en större odling. Om man tänker lite utanför boxen så kan en ansamling av sediment under en stor odling tillåta en effektiv punktmuddring av sediment. Odlingen fungerar då som fälla för näring både i form av skördad mussla och uppsuget sediment. Något som är betydligt svårare från djuphålor, eller utspritt över en stor yta som annars blir fallet när organiskt material från algblomningar med mera faller ner till botten och bildar sediment.

En storskalig musselodling kan bidra till hälsosammare jordar i Sverige. Pågående försök i Östergötland använder östersjömussla för att gödsla åkermark. Befintlig utrustning för stallgödsel fung­erar utmärkt och vi väntar med spänning på utvär­deringen. Ett problem är att priset för fosfor och kväve i konstgödsel är extremt lågt, så annat gödsel har svårt att konkurrera. Men å andra sidan saknar konstgödsel många av de fördelar som näring från mussla har. Dels utgör musslan ett lokalt kretslopp samtidigt som både kol och buffrande mineraler tillförs. En buffrad jord läcker mindre och använ­der tillförd näring mer effektivt. Dessutom innehål­ler inte mussla tungmetaller, vilket konstgödsel gör. Med andra ord finns en rad möjliga fördelar som kan kompensera det låga pris som gruvfosforns och luftbundet kväve har idag.