Biologisk mångfald är ett samlingsbegrepp för allt det myller av liv som finns på jorden. Traditionellt brukar man dela upp det i mångfald av gener, arter, ekosystem och ekologiska processer. I naturvårdsarbetet är det dock i praktiken huvudsakligen en specifik del av mångfalden som vi fokuserar på, nämligen arter. Men inte heller alla arter anses intressanta. Det krävs speciella arter, arter med naturvårdsintresse. Dessa är ofta rödlistade, sällsynta eller används som indikatorer, men framförallt finns de med på den lista som är kopplad till habitat- och fågeldirektiven – EU:s lista över särskilt skyddsvärda arter inom unionen, i Sverige implementerat genom artskyddsförordningen.
Artinriktad naturvård har inte alltid varit så dominerande, men i samband med genomslaget för rödlistning i början av 2000- talet, och framförallt i samband med habitat- och fågeldirektivens genomförande, spelar förekomst eller ickeförekomst av vissa arter en mycket stor roll för om ett område skyddas eller inte.
Nyckelbiotopsinventeringen är ett exempel där värdefulla skogsmiljöer identifierades. Förekomst eller icke-förekomst av rödlistade arter eller signalarter användes redan från starten som ett kvitto på att man gjort rätt, men efter hand blev artförekomsten allt mer viktigt för att fastställa nyckelbiotopsstatus.
En äldre tallskog med gamla träd och en del död ved. Här finns en del signalarter (t.ex. tallticka, Phellinus pini), men inte några hotade arter. Om skogen ligger i anslutning till bestånd med hotade arter, och det finns lämpliga substrat (t.ex. död ved, gamla och grova träd) så finns potentialen för naturvärden. Borde området räknas in bland bestånd med höga naturvärden? Om mörk biodiversitet kan räknas in i naturvärdena blir svaret ja.Foto: Johnny de Jong
Förekomst som tillfällighet
Som naturvårdare kan man kanske tycka att det är bra att ge lokaler med förekomst av hotade arter ett riktigt starkt skydd som är svårt att kringgå. Som ekolog kanske man däremot blir lite fundersam. Vad betyder det egentligen att arter finns eller inte finns i ett område? Förekomst av en art kan handla om rena tillfälligheter. Över tid sker en omsättning av arter, med lokala utdöenden och nykolonisationer. Fantastiska miljöer kan vara helt tomma, helt enkelt för att det är ont om spridningskällor i närheten. Motsatsen kan förstås också gälla, det vill säga att arterna finns i en olämplig miljö på grund av att det finns en stark spridningskälla i närheten. Det medför att det finns en risk för att vi exploaterar lämpliga miljöer och avstår från att exploatera lokaler där en viss art inte kan överleva i längden. Ett annat problem är att arterna ofta är svåra att hitta och att identifiera. En icke-förekomst kan bero på att inventeraren inte hade rätt kompetens eller inte letade på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Förväntad biodiversitet
Ett alternativ till att helt fokusera på listor med observerade arter skulle kunna vara att i större omfattning beakta miljöerna och kanske även potentialen som kan finnas i ett område. Om till exempel en miljö är helt rätt för en art, och det finns en spridningskälla i närheten, så kan man förvänta sig att arten så småningom sprids till lokalen. Alternativt, en lokal hyser för närvarande inte rätt habitatkomponenter, men har en potential att utvecklas och på sikt utgöra habitat för sällsynta arter eftersom det ligger rätt placerat i landskapet. Faktum är att för en art med lokal dynamik i utbredningen, det vill säga frekventa lokala utdöende och nykolonisationer, är alla lämpliga lokaler viktiga för artens överlevnad regionalt, även om vissa ibland står tomma. Inom den vetenskapliga ekologiska litteraturen har detta problem uppmärksammats och man pratar om betydelsen av mörk biodiversitet, eller ”dark diversity” på engelska, som definieras som den habitatspecifika uppsättning av arter som är frånvarande från ett område, men som har möjlighet att sprida sig och etablera sig i området. Mörk biodiversitet skulle alltså kortfattat kunna översättas som frånvarande men förväntad biodiversitet. I praktiken kommer även arter som inte påträffats, fast de faktiskt finns inom lokalen, att räknas in i den mörka biodiversiteten.
Mörk biodiversitet kan definieras som frånvarande men förväntad biodiversitet. Arterna som hör till mörk biodiversitet (c) är förväntade eftersom de ingår i den regionala biodiversiteten (a) och i meta-samhället (b), samt att förutsättningarna för arten finns i habitatet (d). I naturvårdsarbetet måste alla arter som inte påträffats räknas in eftersom det i praktiken inte går att skilja på om arten verkligen finns där eller om vi bara har missat den i våra inventeringar. Två krav för att betraktas som mörk biodiversitet är alltså att arterna finns inom den regionala artpoolen och att förutsättningarna för artens förekomst i området är uppfyllda.Den naturvård som bedrivs idag hämtar till stor del sin näring från den naturvårdsbiologi som utvecklades starkt från början av 1980-talet, där betydelsen av att beakta hela landskapet (biotoparealer, isolering, kanteffekter, fördelning av biotoper) och dess koppling till arters spridning och överlevnad och olika ekologiska processer, blev helt central. Ett resultat av detta blev den diskussion om grön infrastruktur som pågår just nu. Den strategi för skogsskydd som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen tog fram genomsyras också av ett naturvårdsbiologiskt resonerande. Landskapets dynamik och olika ekologiska processer är dock något som fått ganska litet genomslag i praktiken när områden ska bevaras eller restaureras. Landskapsplanering förekommer som enstaka projekt, men är inte en kontinuerlig del av naturvården.
Är naturvården då alltför artfixerad? Problemet är kanske inte artfixeringen i sig utan snarare att andra viktiga pusselbitar (såsom potentiella naturvärden) för en mer långsiktigt framgångsrik naturvård saknas eller har en alltför begränsad roll. Ett väldigt starkt artskydd, baserat på en statisk syn på artförekomst och en stor tilltro till listor med observerade arter, medför vissa risker och problem som det är viktigt att uppmärksamma och kanske också åtgärda.