Den etiska dimensionen av miljö- och utvecklingsfrå­gor uppmärksammas alltmer. Några exempel är hur globala aktörer som USA:s före detta vice president Al Gore definierar klimatfrågan som en i grunden mora­lisk fråga, och hur statliga utredningar som Femton hinder för hållbar stadsutveckling från delegationen för hållbara städer pekar på värderingsförändringar som en viktig faktor för omställning till hållbara städer. Utredningen trycker också på att personer som kan röra sig mellan samhällets olika sektorer har en viktig uppgift i att förmedla ”synsätt, värderingar och kun­skap” för att bryta den sektorsindelning av samhället som författarna menar försvårar långsiktigt hållbara lösningar för stadsutveckling. Ett annat exempel är den senaste tidens forskning om klimatanpassning med fokus på klimatanpassningens etiska gränser.

I princip kan man säga att moraliska värderingar ofta behandlas växlande som (a) motiv och incita­ment för samhällsförändring, till exempel när vi antas agera för en hållbar utveckling eller klima­tanpassad samhällsutveckling på moralisk grund snarare än politisk eller annan vetenskaplig grund, som (b) avgörande förändringsfaktorer, som när en förändring av människors handlingar och samhäl­lets sociala och ekonomiska strukturer antas föregås av en värderingsförskjutning och som (c) hinder för en hållbar samhällsförändring, till exempel när hand­lingar och strategier för en hållbar samhällsutveckling som på andra vetenskapliga grunder än etiska antas vara hållbara ändå hotar eller överskrider mänsk­liga fri- och rättigheter eller en moralisk respekt för naturen.

Det är lätt att frestas att utifrån detta dra slutsat­sen att bara vi kan få medborgare världen över att omfatta de rätta moraliska värderingarna så leder detta till de bästa lösningarna på hållbarhetspro­blematiken såsom den uppträder på globala och lokala nivåer. En annan möjlig slutsats är att se detta som ett motiv för att forskning om hållbar samhällsutveckling i vid mening, i högre grad bör omfatta även (miljö)etisk forskning men också att den etiska dimensionen bör införli­vas i annan forskning om hållbar utveckling. Vilket skulle tala för utökade satsningar på olika typer av tvärvetenskapliga projekt och forskningssamarbeten.

Jag är som miljöetiker och forskare i klimat­rättvisa positiv till både ökad efterfrågan på och möjlighet till ökad etisk forskning i detta vida forskningsfält. Dock ställer jag mig allt oftare frågan vad en sådan forskning bör fokusera på. Jag menar att en central och ofta bortglömd forskningsfråga i detta sammanhang är den premiss som dessa antaganden vilar på; att vår moral har en avgörande betydelse för hur vi förstår och planerar samhället. Risken finns att den etiska hållbarhetsforskningen förlorar sig i normativ tillämpad forskning. Sådan forskning är viktig och har sin plats. Men eftersom varken moraliska värderingar eller etisk forskning erbjuder lösningar på hållbarhetsproblematiken är det också centralt med etisk forskning som hjälper oss att förstå moralens faktiska betydelse och funktion i olika beslutsprocesser på såväl individuell som institutionell nivå. Med andra ord är, paradoxalt nog, kanske de viktigaste etiska forskningsfrågorna om, hur, varför, när och för vem moraliska värderingar motiverar, är avgö­rande förändringsfaktorer eller utgör hinder för hållbar samhällsutveckling – och om dessa motiv är acceptabla eller fungerar. När vi förstår det så har vi kommit lite närmare svaret på frågan om moralens betydelse för avgörande samhällsför­ändringar i hållbar riktning.