”Miljöersättningar i jordbruket är viktigare än någonsin förut”, hävdade Anna Barnett från EU-kommissionen i sitt inledningsanförande till konferensen Delivering Arable Biodiversity. ”I vår tid då marknaden driver på mot ökad specialisering och intensifiering av jordbruket i vissa regioner och ökad nedläggning av jordbruksmark i andra, behövs miljöprogram om biologisk mångfald ska kunna bevaras.”
Det var angenämt att höra en byråkrat som stod upp för betydelsen av EU:s miljöprogram och en bra start på konferensen. Undertecknad hade tagit sig till det mycket engelska slottet Studley Castle utanför Birmingham för att under tre dagar lyssna till nya forskningsrön om skötselmetoder för biologisk mångfald i slättlandskap och hur de kan implementeras i praktiken.
I det engelska miljöersättningssystemet ELS ger en sex meter bred kantzon 400 poäng per hektar. Foto: Olle Kvarnbäck
Stora förhoppningar var knutna till det nya systemet, inte minst att det skulle kunna vända den negativa trenden för jordbrukslandskapets fåglar. Men hur skulle det tas emot av lantbrukarna? Det frågade jag mig med viss skepsis när jag besökte England våren 2005 för att lära mig mer om deras naturvårdsarbete i odlingslandskapet, känt för att vara det mest forskningsintensiva och ambitiösa i Europa. Skulle inte folk tycka det var för krångligt? Och skulle poängfördelningen verkligen visa sig styra i rätt riktning? Mina tvivel blev inte mindre när jag och min kollega Sören Eriksson fick följa med en engelsk naturvårdsrådgivare på gårdsbesök för att hjälpa en lantbrukare att fylla i ansökan. Efter en kort promenad i fält blev det många timmar framför datorn för att försöka reda ut begreppen. Hur många poäng ger den där kantzonen? När får jag putsa den?
3,8 miljoner hektar
Vid konferensen i januari i år fick jag och 130 andra rådgivare och forskare från Europa ett första svar på hur det nya systemet fallit ut. Hela 24 000 gårdar har hittills anslutit sig till ELS (se faktaruta) med en areal på 3,8 miljoner hektar, vilket utgör 45 % av den engelska jordbruksmarken. Målet är att nå 60 % av jordbruksmarken innan utgången av 2007, vilket man har goda förhoppningar om att klara av. Lantbrukarna har i allmänhet varit positiva till det nya ersättningssystemet, och har gillat flexibiliteten att kunna välja de åtgärder som passar ens egen gård bäst och avstå från andra. En annan viktig drivkraft för lantbrukarna har varit att få igen pengar man betalat in i skatter och avgifter eftersom en del av detta återförs genom miljöersättningen. Storleken på ersättningen för åkermark i ELS har varit ca 3 000 kr/ha.
Basstödet är inte helt olikt vårt svenska kulturmiljöstöd, men med en större valfrihet och ett bredare fokus som tar in såväl biologisk mångfald som förbättrad vattenkvalitet och minskad jorderosion. Naturvårdare i England är dock missnöjda med den bristfälliga spridningen av åtgärder. Att bredda och sköta åkerrenar har varit väldigt populärt medan lärkrutor och andra åtgärder inne i fälten fått svagt genomslag bland dem som sökt ELS. Ökad information om dessa åtgärder och eventuellt ändrad poängberäkning ska förhoppningsvis komma tillrätta med den obalansen.
Dålig start
I motsats till ELS blir inte alla som söker godkända för HLS. Varje ansökan går igenom en bedömningsprocess vilken tar hänsyn till hur väl ansökan uppfyller de miljömässiga proriteringarna i regionen. Tyvärr fick HLS en olycklig start då den administrativa beredskapen för att hantera alla ansökningar som kom in var för dålig och pengarna inte riktigt räckte till, något som gjorde många lantbrukare besvikna. Det som framförallt imponerar med det engelska miljöersättningssystemet är, utöver den stora anslutningen, hur det tar ett helhetsgrepp på varje gårds biologiska mångfald och även försöker sätta in den i ett landskapssammanhang. Där har vi mycket att lära i Sverige. Vårt betydligt spretigare system med ett tiotal olika miljöersättningar med olika mål har svag koppling till landskapet och bygdens specifika värden. Förhoppningsvis blir det sistnämnda bättre under kommande period genom införandet av Utvald miljö, där länen får möjlighet att prioritera vilka miljöer och bygder de vill satsa på.
Breda partnerskap
Konferensen Delivering Arable Biodiversity handlade mycket om utvärdering av olika skötselåtgärders effekter på olika djur- och växtgrupper. Är åtgärderna som ingår i miljöersättningarna effektiva för att bevara biologisk mångfald? Svaret var oftast ja, men det framgick att det finns mycket att utveckla. Mycket forskning bedrivs på skötsel av kantzoner och kvaliteten på forskningen är i allmänhet mycket hög. De är också duktiga på att räkna på kostnader för olika åtgärder, vilket kan vara avgörande för att få genomslag hos såväl lantbrukare som statstjänstemän. Ibland saknade jag dock ett systemperspektiv där man lyfter blicken ifrån den enskilda biotopen och ser till agrarekosystemet som helhet.
En intressant iakttagelse var vilka breda samarbeten och partnerskap som ofta ligger bakom projekten där såväl ideell naturvård, forskningsinstitut, jordbruksverk och även lantbruks- och livsmedelsindustrin är inblandade. Inte mindre än fyra representanter för kemiföretaget Syngenta var med på konferensen och hade sponsrat flera av mångfaldsprojekten. Var det orsaken till att ekologiskt lantbruk lyste med sin frånvaro? Svårt förstå varierade behov Anna Barnett, från EU-kommissionen, betonade vikten av fortsatt vetenskaplig utvärdering och uppbackning av medlemsländernas miljöersättningsprogram om de ska leva vidare även i framtiden. Miljöprogrammet för jordbruket har fortfarande många kritiker, och de som inte själva sysslar med biologisk mångfald har svårt att förstå behovet av att olika länder och regioner ska ha olika system. Hennes arbete handlar därför mycket om att försvara att komplexitet är nödvändigt för att bevara biologisk mångfald. Barnett vädjade till samtliga deltagare att försöka vara nyanserade om de skulle kritisera miljöersättningarna offentligt, eftersom media annars blåser upp en storm som försvårar en seriös debatt och på sikt riskerar att sänka hela ersättningssystemet.
Fruktträdgårdar för mångfald
Anläggaren av den här osådda rutan för sånglärkor på en engelsk åker kan plocka in fem miljöersättningspoäng. Foto: Olle Kvarnbäck
Den helt övervägande majoriteten av deltagarna på konferensen var engelsmän, men det fanns också några andra européer som kunde berätta lite om vad som händer i deras länder. Från Schweiz fick vi höra om försök med vildblomsblandningar på åkerrenar. Det hade, inte överraskande, visat sig ge stor positiv effekt på artrikedomen av fjärilar, spindlar och jordlöpare. Förhoppningen är nu att de ska få ett uppsving i det schweiziska miljöprogrammet som fokuserar mycket på så kallade ekologiska kompensationsområden (ECA). Varje gård ska ha minst 7 % av sin jordbruksmark som ECA för att kvalificera för miljöersättning. De två vanligaste ECA idag i Schweiz är permanenta gräsmarker samt traditionella fruktträdgårdar!
Holland visade sig framstående på forskning om biologisk mångfald för kontroll av skadeinsekter. Vid försök med insådd av specifika blommande växter i åkrarnas kantzoner har man kunnat minska skadetrycket markant i potatis- och kålodling. Även i en storskalig gröda som vete har man goda förhoppningar att lyckas.