I och med EU-inträdet fick Sverige del av direktstöden i den gemensamma jordbrukspolitiken. En viktig del av dessa stöd är miljöersättningarna. De ska bland annat förbättra och bevara biologisk mångfald och är viktiga för enskilda gårdars inriktning och fortlevnad.

Ersättningar till djurgårdar

Under 1999 utbetalades cirka två miljarder kronor som miljöersättning till Sveriges bönder. De största summorna gick till skötsel av betesmarker och odling av vall. En stor del gick också till ekologisk odling. Även dessa pengar fördelades i stor utsträckning till gårdar med djur. Det är bra. De betande djuren är grunden för många av de biologiska värden som finns i odlingslandskapet.

Djuren drivs till skogs

Det totala antalet betande djur i Sverige har inte ändrats under tiden i EU, men arealen betesmark har ökat något. Betesdjuren har omfördelats från slätt-till skogsbygd. Stödsystemen har nämligen gjort spannmålsodling lönsammare i slättbygder med god avkastning, än i skogsbygder med lägre avkastning. Samtidigt är miljöersättningarna för vallodling högre i skogs- och mellanbygder.

Bete ger mångfald…

Betesmarkerna är mycket viktiga för den biologiska mångfalden. Det råder det inget tvivel om. Särskilt i naturbetesmarker finns många arter som blir alltmer sällsynta. Miljöersättningen har haft stor betydelse för utnyttjandet av betesmarkerna under de senaste fem åren. Om man tog bort ersättningen till betesmarkerna skulle flertalet av dessa vara olönsamma och på sikt komma att överges.

…tillsammans med vall

Det kanske inte är lika självklart att även ersättningarna för vallodling har en positiv effekt på arealen betesmark. Man skulle kunna tänka sig att vall och betesmark ”konkurrerar”, eftersom båda är en källa till grovfoder. Så är det inte. Extensiv djurhållning är beroende av ersättningen för vallen eftersom den bidrar till gårdarnas totala ekonomi. Ersättningarna för vallodling ger oss därför ett landskap med fler betesdjur. Följden blir en bättre hävd av betesmarkerna.

Vallersättningens naturvårdsnytta per satsad krona blir betydligt högre om man tittar på hela systemet än om man bara tittar på den vallareal det ger. Det finns alltså ingen konflikt mellan ersättningarna till vall och betesmark, utan bägge bidrar till ett rikare odlingslandskap. Effekterna av att flytta pengar mellan dessa ersättningsformer är osäkra. Dessutom får inte miljöersättningarna vara högre än kostnaden för skötseln, enligt principen att man får betalt för det man gör och inte för det man har. Sambanden är inte alltid så enkla. Vallodlingen ökar också mångfalden genom att bidra till ett öppet och mer varierat landskap.

För tio år sedan inventerades värdefulla ängs-och hagmarker i Sverige. Många av dessa får idag miljöersättning. Diagrammet visar andelen ängs-och hagmarksobjekt, uppdelade på värdeklasser (VKL, VKL I = högsta värde), som får miljöersättning för bevarandet av betesmark och slåtteräng.

Värdefull mark får ersättning

Miljöersättningarna har kritiserats för att inte vara tillräckligt precisa. Den komplicerade utformningen har sagts leda till att vissa värdefulla marker inte platsar i ersättningssystemet. Jag skulle vilja påstå att miljöersättningarna tvärtom har haft stor betydelse för att hålla just dessa marker i hävd.

För ungefär tio år sedan genomfördes en inventering av värdefulla ängs- och hagmarker i hela Sverige. Denna inventering pekade ut cirka 200 000 hektar och har sedan dess varit en hörnpelare i naturvårdens bevarandearbete. Den har också varit ett underlag för miljöprogrammets arealmål för miljöersättningarna. Nyligen utfördes en landstäckande geografisk analys (GIS) där de utpekade ängs-och hagmarkerna jämförs med jordbruksverkets geografiska databas över jordbruksskiften. Analysen visar att ungefär nio av tio ängs-och hagmarksobjekt fortfarande ingår i jordbruksproduktionen. Sju av tio får miljöersättning för betesmarker eller slåtterängar. De värdefullaste objekten i inventeringen är anslutna till miljöersättningarna i större utsträckning än de som värderats lägre.

Perifera marker överges

För perifera marker som är dyra att sköta har miljöersättningarna inte räckt till. I Norrland och västra delarna av Svealand har en betydligt högre andel av värdefulla ängs- och hagmarker övergivits under de senaste tio åren. Detta är dock en utveckling som pågått länge. I flertalet av kommunerna i norra och mellersta Sveriges skogsbygder används idag mindre än tio procent av den betesmark som fanns för 50 år sedan.

Avveckling i Norrland

Nedläggningen av lantbruk och värdefulla marker är störst i Norrland. Samtidigt visar ekonomiska kalkyler att lönsamheten för djurföretag i Norrland har utvecklats positivt under vår tid i EU. Miljöersättningarna har väsentligt bidragit till denna lönsamhet. Samtidigt finns det ibland en övertro på att jordbrukspolitiska medel ska kunna lösa de samhällsproblem som orsakar nedläggningen av lantbruk.

Lönsamheten för djurhållande företag i Norrland har visat en positiv utveckling. Ändå ser vi en betydande nedläggning. Därför kan man anta att omständigheter utanför jordbrukssektorn styr utvecklingen. Faktorer som arbetsmarknad, skola, vård och omsorg har förmodligen stor betydelse. Målet att ha ett rikt odlingslandskap i norra Sverige är kanske en uppgift som är svår att lösa enbart med åtgärder inom jordbruks-, naturvårds-och kulturmiljösektorerna.