På Öland finns höga kulturhistoriska och biologiska värden. Till de första hör omfattande lämningar från äldre järnålderns byar i form av husgrunder, gravfält, fossil åkermark och stensträngar efter hägnadssystem, fållor och fägator – hela fossila landskapsavsnitt som belyser ekonomiska, funktionella och religiösa aspekter av järnålderssamhället. De forna gårdsmiljöerna i allmänhet och husgrunderna i synnerhet innehåller en stor mängd information i de under lång tid ackumulerade kulturlagren.

Bevarandet av dessa fornlämningsmiljöer förutsätter på lång sikt någon form av hävd, bland annat eftersom träd och buskars rötter förstör och bryter ned lämningarna. Den ideala skötseln är bete i ett öppet landskap. Många av dessa miljöer ligger i gamla ängs- och betesmarker som i och med 1900-talets strukturomvandling inom jordbruket har lämnats att växa igen. Skogen befinner sig idag i olika successionsstadier. Här finns nu höga biologiska värden knutna till i första hand trädskiktet i form av svampar, lavar, mossor, kärlväxter och insekter. Den stora sammanhängande Mittlandskogen utgör ett kärnområde för biologisk mångfald.

Höga värden

Både fornlämningsmiljöerna och de biologiska värdena är intressanta ur såväl ett nationellt som internationellt perspektiv. Naturvården vill bevara och utveckla de skogliga naturvärdena. I vissa områden innebär det helt fri utveckling, i andra förespråkas begränsad skötsel av träd- och buskskikt. Oavsett vilket är naturvårdens huvudmål att bevara just karaktären av ädellövskog med dess biologiska värden – åtgärder som alltså går stick i stäv med kulturmiljövårdens skötselambitioner för de unika fornlämningsmiljöerna.

Skog på fornlämningar bäddar för konflikt

Den första stora ”krocken” uppstod redan 1998–1999, när det så kallade Lindreservatet skulle bildas på norra Öland och kulturmiljövården fick ärendet på internremiss. Skog föreslogs permanentas i fornlämnings­miljön, som dessutom var av riksintresse för kulturmiljövården. Träd och buskar växte i fornlämningarna och dessa borde enligt kulturmiljövården tas bort. Ofta var just dessa träd grova och värdefulla ur biologisk synpunkt varför naturvården motsatte sig kulturmiljövårdens önskemål.

När konflikten uppdagades insåg länsstyrelsen vikten av att kulturmiljövården behöver vara delaktig i säkerställandearbetet på ett tidigt stadium. En översiktlig granskning av planerade naturreservat med ”skoglig inriktning” på Öland vidtogs genast av kulturmiljövården. Det visade sig att ytterligare ett tjugotal skogsreservat planerades, i huvudsak i Mittlandskogen. Femton av dessa berörde liksom Lindreservatet helt eller delvis riksintressen för kulturmiljövården och i nästan samtliga fanns mer eller mindre omfattande fornlämningsområden, vilka utgjorde kärnor eller beståndsdelar i riksintressena. I riksintressebeskrivningarna omnämns just igenväxningen av landskapet som ett hot mot fornlämningsmiljöerna.

Naturreservatet Gillsättra i Mittlandskogen på Öland – ett exempel. Notera hur naturreservatet och de fasta fornlämningarna överlappar. De sammanfallande höga kultur- och naturvärdena är naturligtvis ingen slump, vilket i sig är synnerligen intressant och värt att uppmärksamma i till exempel framtida forskning. Medan naturvärdena gynnas av helt eller delvis fri utveckling, så gäller det motsatta för kulturmiljövärdena; här eftersträvas istället aktiv fornvård med bland annat bete i ett öppnare landskap. Illustration: Coco Dedering

Kompletterande inventering

Till problembilden hörde att flera av naturreservatsärendena var långt framskridna; förhandlingar med markägare och inköp av mark hade redan påbörjats. Dessutom hade kulturmiljövården en i sammanhanget besvärande kunskapslucka: erfarenheten från Öland visade att en stor mängd fornlämningar missats vid den så kallade fornminnesinventeringen. En kompletterande inventering ansågs därför nödvändig för de fortsatta samråden med naturvården.

I detta läge kontaktade länsstyrelsens kulturmiljöfunktion Riksantikvarieämbetet. Det resulterade bland annat i att vi våren 2001 fick till stånd en kompletterande fornminnesinventering i sexton av de planerade skogsreservaten på Öland. Mängden registrerade fornlämningar, särskilt fossil åkermark, ökade markant – i vissa områden med det dubbla. Efter detta blev konflikten knappast mindre, tvärtom förtydligades de kulturhistoriska värdena och deras omfattning.

Länsledningen sätter ner foten

Konfliktsituationen ventilerades våren 2001 på ett möte med representanter från Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. Mötet resulterade dock inte i något handlingskraftigt förslag kring hur man skulle gå vidare. Vi på regional nivå kände en viss besvikelse över att de centrala verken inte mer aktivt bidrog till konfliktlösning, man verkade förutsätta att frågan skulle lösas på regional nivå.

I det något låsta skede som uppstod gick Länsledningen in i konflikten. I korthet sades det att om kulturmiljövården kunde presentera ett hållbart finansierat alternativ till naturreservat kunde ett eller flera av de tilltänkta naturreservaten istället ”tillfalla kulturmiljövården” och bli kulturreservat med en skötselinriktning utifrån områdets kulturhistoriska kvaliteter. Med husgrunds- och stensträngsområdet väster om den kända Ismantorps fornborg i fokus, utreddes under 2002–2003 kostnader för en landskapsrestaurering och framtida skötsel utifrån de kulturhistoriska värdena. Tyvärr stupade projektet av finansiella skäl: det skulle ha tagit i anspråk en orimligt stor andel av kulturmiljövårdens relativt blygsamma resurser. Eftersom kulturmiljövården inte kunde presentera finansierade alternativ till naturreservaten, bestämdes att naturvårdens säkerställandeplan skulle fullföljas som planerat.

I praktiken innebär det att länsstyrelsen prioriterar de biologiska bevarandevärdena. I samrådsprocesserna kring hur skötselplanerna skulle och ska utformas har vi dock enats om vissa skrivningar som öppnar för möjligheter till viss skötsel av de unika fornlämningsmiljöerna. Men i och med bildandet av skogsreservaten utsläcks för all framtid en skötsel helt utformad efter de höga kulturhistoriska värdena. Genom att permanenta skog i fornlämningsområdena, påverkas också tillgänglighet och synliggörande och därmed upplevelserna av det relikta järnålderslandskapet negativt.

Resurserna fick styra

Konflikten avgjordes alltså av Länsledningen till naturintressenas fördel. Men egentligen inte på grund av att skalbaggar, rödlistade svampar eller lavar ansågs mer bevarandevärda och upplevelsevärda än järnåldersland­skapets lämningar. Orsaken var istället att naturvården hade personella och finansiella resurser att driva säkerställandearbetet och svara för en långsiktig statlig förvaltning.

Den inledande frågan kvarstår och är generellt intressant: ska verkligen tillgång på ekonomiska medel tillåtas avgöra vilka värden som ska gynnas, hur och var? Hur hade man kunnat göra istället?

För oss på kulturmiljövården på länsstyrelsen i Kalmar län är svaren glasklara. Det är inte så staten ska arbeta. Vi ser tre tydliga utvecklingsområden för en fortsatt och bra samverkan mellan naturvård och kulturmiljövård:

1. parallella, likvärdiga kunskaps­underlag
2. jämnare resurstilldelning och finansieringsmöjligheter
3. utveckling av tvärsektoriella utbildningar och arbetssätt.

Nota bene

I Kalmar län har vi ett gott och förhållandevis väl utvecklat samarbete mellan kulturmiljövård och naturvård. Kanske är det också därför konflikter uppdagats, eftersom kulturmiljö aktivt medverkar i naturvårdens arbete och vice versa, och vi driver många gemensamma projekt. Vi har också lärt oss mycket av den ovan beskrivna konflikten. Idag medverkar till exempel kulturmiljövården i naturreservatsärendena mer aktivt än tidigare, delvis finansierade av naturvården.

Det största hindret som kulturmiljövården i dagsläget ser för en utvecklad samverkan utgörs av de helt olika resursmässiga förutsättningarna för de två sakområdena, med de senaste årens kraftiga ökning av naturvårdens resurser inom vissa områden, ställt mot kulturmiljövårdens stagnation. Vi anser också att de ”finansiella stuprören” måste brytas och efterlyser en helhetssyn på landskapet vid förvaltning och i säkerställandeprocesser, på såväl nationell som regional nivå.