Från tallskogen vid Lyngsjö i östra Skåne hörs ett envist, bullrande knatter. Den som vågar sig in mellan träden kan se hur motocrosscyklar flyger genom luften och landar våldsamt på den mjuka marken så att sanden sprutar. Det är långt ifrån drömmen om ett fridfullt naturområde. Ändå är det en plats som besöks av insektsfantaster som kommer långväga ifrån för att beskåda hotade fjärilar.
Positiva störningar
Varför har man då lagt en motocrossbana i detta entomologernas paradis, tänker kanske någon? Eller är det kanske så att motorcyklarna är en av de viktiga förutsättningarna för den biologiska mångfalden på platsen?
Det faktum att många hotade arter finner ett livsrum i grustag och stenbrott, på motorbanor och militära skjutfält har fått betydelse för naturvården. I Häljarum i Blekinge har man gjort om ett grustag till naturreservat på grund av floran av rara örter, och skapat en skötselplan med regelbunden markstörning. I det historiska odlingslandskapet var låga näringshalter, erosion, slitage och överbetning vanligt förekommande. Med det moderna jordbrukets inträde försvann detta och ersattes med bevattning, gödsling och reglerat bete. Landskapet delades upp i odling och skog, men vissa områden togs över av militären före det moderna jordbruket. Detta skedde ofta i sandiga områden, och där har marken undantagits från modernt åkerbruk utan att det gjordes för naturvårdens skull. Stridsvagnar har stört marken, man har grävt skyttegravar och man har harvat bort spåren efter bombkrevader. Och man har inte konstgödslat.
Väpplingblåvinge i en av de schaktade ytorna vid Everöds flygfält.
Foto: Pål Axel Olsson
En störande studie
Det är naturligtvis en utmärkt idé att lära sig av den störningsdynamik som råder i områden med hög mångfald för att gynna det åderdomliga odlingslandskapets arter. Drastiska åtgärder behövs eftersom det översta jordlagret nu har näringsberikats genom gödsling och kvävenedfall från atmosfären. Med tanke på att de artrika sandbiotoperna upptar en försvinnande liten yta, borde åtgärder redan på små områden kunna ge stora effekter för mångfalden.
I samarbete med Kristianstads kommun, länsstyrelsen och Region Skåne driver vi försök med åtgärder i Skånes sandmarker. Det främsta syftet är att gynna sandstäppen, som är ett av de mest utsatta habitaten i Europa. Där trivs arter som klarar låg näringstillgång, kontinuerlig störning och väldigt högt pH.
Avsaknaden av kontinuerlig störning hotar sandstäppen genom att växttäcket sluter sig och kalken urlakas från översta jordlagret, vilket leder till försurning. Kalkrik sand hittas i de flesta marker på 0,5–1 meters djup i försurade områden. Med hjälp av traktorgrävare skrapar vi bort ytjorden och blottlägger den kalkrika sanden – vi rör om, skapar dyner, plöjer och harvar. Enbart harvning och plöjning fungerar i de flesta fall dåligt eftersom näringshalterna i marken är för hög. Om inte marken på något sätt samtidigt utarmas riskerar plöjning bara att öka näringstillgången och gynna vanliga, konkurrensstarka arter som i det här sammanhanget är oönskade.
Schaktningar och djupomrörning ned till en meter har en helt annan förmåga att skapa bar sand även långsiktigt. Detta gynnar direkt många insekter; brun sandjägare, sandgräsfjäril och frölöpare är inte sena att utnyttja den blottade sanden som habitat. I schaktade gropar vid Everöds flygfält har den sällsynta och hotade väpplingblåvingen hittat ett permanent tillhåll och försvarar sina grusgropar mot andra fjärilar. Silversmygare och svartfläckig blåvinge har setts i kanten av grävda områden, troligen gynnade av den rika blomningen och en ökad kupering av terrängen.
Växter har också gynnats, även om resultaten är i ett tidigt skede eftersom de första grävningarna gjordes så sent som 2006. Ofta saknas en fröbank av de hotade arterna och fröspridningen kan vara långsam. Det är också så att åtgärderna kan ge så låga näringsnivåer att en ganska lång tid av jordmånsbildning är nödvändig innan man når optimala förhållanden för sandstäppens flora. Men vi har sett tofsäxing i de flesta av de grävda ytorna, och tidiga kolonisatörer som grusviva, sandglim och sandtimotej. I andra områden har backtimjan etablerat sig, en betydelsefull nektarresurs för många insekter; ytor med backtimjan attraherar en mångfald av fjärilar och solitära bin.
Det betydelsefulla svampmycelet
Mykorrhizasvampar har stor betydelse för en hög artrikedom av växter i gräsmarker, men dessa svampar utgör fortfarande en i stort sett outforskad biologisk mångfald. Svamparnas naturliga dynamik har vi studerat i störda sandiga områden vid Kivik och Kåseberga. Där eroderas branterna av boskap som skapar habitat med hög andel blottad sand som påminner om grustag. Störningen förstör svampmycel och minskar mängden svamp (både symbiotisk mykorrhizasvamp och nedbrytande saprotrofisk svamp), och förmodligen därmed också förmågan att lagra in kol i jorden. Trots detta finns flera hotade arter av buksvampar just i de störda miljöerna. Mängden mykorrhizasvamp i växternas rötter tycks dock inte påverkas av störning, vilket tyder på att dessa svampar har en förmåga att överleva och vara beredda att kolonisera nya växter.
Naturlig störning förebild
Till skillnad från bevarandeåtgärder eller historisk markanvändning (odling och långa trädesintervall) är naturlig störning som sanddrift en kontinuerligt pågående process. Men den naturliga störningen sker med stor variation i intensitet och frekvens samtidigt som små tuvor antagligen är etablerade för ganska lång tid, och kan klara att översandas med jämna mellanrum. Det är en utmaning att åstadkomma sådan störning inom ramen för naturvården, men om man lyckas väl kommer det att ge stora framgångar när det gäller att gynna hotade arter. Drastiska åtgärder som schaktningar bör man knappast göra i de finaste områdena, utan hellre i näringsrika eller tallplanterade habitat. I arealer med redan höga naturvärden kan man göra småskaliga störningar och kalka. Kalkning kan göras genom att man öppnar upp gropar med kalkrik sand och sedan sprider ut det över områden som är försurade.