Vi som forskar om bevarande av biologisk mångfald i södra Sveriges skogar och arbetar inom projekt SUFOR (Uthålligt skogsbruk i södra Sverige) har en gemensam utgångspunkt: kunskap om ett områdes skogshistoria är en central del av bevarandearbetet. Ett kostnadseffektivt bevarande av biologisk mångfald bygger på att man gör rätt åtgärder på rätt plats. För att nå detta mål måste man förutom kunskap om skogshistoriken också veta vilken biologisk mångfald som finns i ett område och vilka skogstyper och strukturer som de mer krävande arterna behöver.
Utdöendeskuld – ett försummat problem!
Många skogsarter lever idag på lånad tid. De finns ännu kvar trots att deras livsmiljö i princip försvunnit. Det handlar främst om arter med mycket lång generationstid eller liten spridningsbenägenhet, till exempel en lav på ett träd som lämnats kvar efter avverkning av gammelskog. Skillnaden mellan det antal arter som finns i ett område och det som skulle funnits om artantalet varit i jämvikt med lämplig livsmiljö kallas ”utdöendeskuld”. Slumpmässiga faktorer kan lätt leda till att sådana s.k. reliktpopulationer försvinner från ett område.
Majoriteten av alla hotade arter i södra Sveriges skogar har numera lokala populationer som inte är långsiktigt livskraftiga. Många arter står på ättestupans brant och vill vi rädda kvar dem krävs krafttag. Lämpliga livsmiljöer måste återskapas så snabbt som möjligt. Kunskap om skogshistoriken kan visa vad som behöver göras, och om vi har kunskap om vilka arter som finns kvar i ett område kan vi göra särskilt effektiva åtgärder. I realiteten handlar det om att minst tiofaldiga den yta som kan hysa nu rödlistade arter samt att skydda andra typer av skog än vad som normalt görs utifrån nyckelbiotopsinventeringen (t.ex. solöppna, glesa, samt i sen tid störda skogar).
Skogshistoriken visar vägen
Förekomsten av många krävande arter i ett skogslandskap styrs av den tidigare markanvändningen och av hur länge sedan denna förändrades kraftigt. Eftersom det skett dramatiska förändringar i södra Sveriges skogar under de senaste 300 åren måste tidigare markanvändning beaktas vid planering för den biologiska mångfaldens bevarande. Särskilt för svårspridda arter kan skogens historik vara viktigare än nutidens förhållanden. För bevarandet av dessa arter är det t.ex. mest kostnadseffektivt att snabbt öka den typ av gammelträd som de senaste 100-200 åren haft störst utbredning i det skogslandskap man ska planera. I södra Sverige handlar det framför allt om riktigt gamla ädellövträd (över 150 år), särskilt av ek och bok. Självklart måste det ännu finnas kvar sådana träd med krävande arter, om en kraftig ökning på en viss plats ska vara meningsfull.
Behovet av brand
Bara för några hundra år sedan var störningsregimerna i många områden i södra Sverige ganska nära de som landskapets naturliga förutsättningar skapade (vind, vattenförhållanden, brand, jordart). Störningarna skapade öppenhet på både landskaps- och beståndsnivå och var i många skogstyper den huvudsakliga skaparen av död ved. Dendrokronologisk analys av gamla tallstubbar och – i sällsynta fall – levande tallar med brandljud, visar att många skogsområden i södra Sverige brunnit vart 2030 år fram till mitten av 1700-talet.
Mycket tyder på att ett effektivt utnyttjande av branden i naturvårdens tjänst innebär att det mesta av träden lämnas innan bränning samt att man koncentrerar den brända skogen till större områden (storleksordningen några hundratal hektar) med brandsäkra gränser. Genom att bränna flera hektar med några års mellanrum byggs efterhand större brandpåverkade områden upp. Sådana områden skulle kunna skapa förutsättningar för vissa arealkrävande arter som t.ex. tjäder och vitryggig hackspett.