Foto: Yusra Moshtat
För hundra år sedan stärkte man i den svenska skolan barns fosterlandskärlek med fokus på naturen. Gran, tall, sjö och fjäll, liksom åar, björkhagar och slåtterängar användes som symboler för svenskheten. Att kunna namn på berg och vattendrag var en del av den grundläggande allmänbildningen, liksom att samla blommor och blad, och ibland ägg och insekter, konservera dessa och sätta namn på varje art. Barnen gick ofta i skolan nära hemmet, och många barn tillbringade all ledig tid utomhus. Närkontakten med naturen, både den spontana och den som var en del av ett ideologiskt projekt, byggde på ett arv från Linnés vetenskapliga natursyn och låg till grund för vad som sedan blivit centralt i svenskarnas identitet: Vi älskar naturen, kan mycket om den och vi vet att det är hälsosamt att vistas i den. I alla fall har det länge varit vår självbild.
Yusra Moshtat mötte med viss förvåning denna kärlek till naturen när hon flyttade från Bagdad till Göteborg. Efterhand, berättar hon i rapporten Med andra ögon: Naturmöten med invandrare (Naturvårdsverket 2007), kom hon att inte bara acceptera det exotiska naturumgänget, hon adopterade det också som sitt eget. I projektet Naturmöten med invandrare började Yusra Moshat och kollegan Daniel Eek ordna utflykter till naturen för grupper från Göteborgs nordöstra förorter. Syftet med projektet var dels att öka kunskapen kring invandrares naturumgänge, dels att hitta metoder för att deltagarna skulle kunna skapa personliga relationer till naturen, och dels att synliggöra invandrares sätt att se på naturen och deras vanor att nyttja den.
Att naturkontakt och vistelser i naturen är av godo framställs av Moshtat på ett direkt och självklart sätt. Naturkontakt främjar enligt rapporten folkhälsan, understödjer en hållbar utveckling och motverkar segregation. Möjlighet att vistas i naturen är dessutom samtidigt hälsobefrämjande och gratis, vilket är särskilt viktigt för grupper i samhället med små ekonomiska resurser. Detta gäller inte minst barn, men även gamla som många gånger blir isolerade i okända omgivningar. Att inte känna sig trygg nog att ta en promenad runt bostadsområdet och kanske inte heller känna till att man får lov att gå i skog och mark, är inte befrämjande för folkhälsan eller tillhörigheten.
Se människan och lyft upp likheterna
Rapporten Med andra ögon kan beställas via Naturvårdsverkets hemsida. Gå in på www.naturvardsverket.se, sedan till ”bokhandeln”.
Moshats rapport är en bred läsning, med bakgrundsresonemang, beskrivningar av projektet i sin helhet, metodredovisningar, berättelser om exkursioner och arbetssätt, till exempel fiskedagar, utflykter med SFI-elever, samt avsnitt om kunskapssammanställning och kunskapsspridning. Hon betonar att naturen på en mängd sätt kan utgöra en arena för integration, en prestigelös mötesplats för oss alla. Därutöver pekar hon på behovet av att möjliggöra naturmöten, gärna återkommande, genom exempelvis naturguider, som gärna får ha andra modersmål än svenska.
Rapporten är välformulerad och konkret läsning, eftersom den är skriven av en målinriktad praktiker, utan alla de perspektiv och problematiseringar som forskare är tvungna att redovisa. Som MINNA-koordinator och ingrodd mångfaldsforskare borde jag här kanske betona vikten av mångfald människor emellan. Men det är inte det centrala i Med andra ögon. Istället lyder kapitel 4.2.12 kort och gott ”Lyft upp likheter inte olikheter! Se människan, inte problemet!”. Det är något att ta fasta på om naturen, som Yusra Moshtat understryker, ska bli ett ställe där alla är svenskar på samma villkor. En symbol och arena för deltagande igen kanske, fast på ett helt annat sätt än för hundra år sedan.