Thomas Elmqvist, CBM, betonade i sitt välkomstanförande att behovet av att restaurera biotoper är stort runt om i världen. I konventionen om biologisk mångfald tas restaurering upp som en viktig del i arbetet med bevarande av biologisk mångfald.

Vad menas då med restaurering? Definitioner är aldrig lätta, men i den vetenskapliga sammanslutning som arbetar med restaurering, Society for Ecological Restoration, har man enats om följande allmänna definition: Restaurering är en ”process som syftar till återhämtning av variabilitet i biodiversitet, ekologiska processer och strukturer satt i ett regionalt och historiskt sammanhang.

Vad vill vi efterlikna?

En fråga som återkom under konferensen var ”vilket mål har vi när vi restaurerar ett landskap– vilket tidsskede och vilken markanvändning vill vi efterlikna/återskapa? Paleoekologi och landskapshistoriska analyser visar hur biotoper ständigt förändras. Varje tidsskede och klimatsituation leder till olika artsammansättningar. Dagens biotoper har ”bara” funnits i ca 3–5Ê000 år. Paleoekolog professor Björn E. Berglund från Lunds universitet menade att landskapshistoriska/paleoekologiska analyser bör vara en naturlig del av kunskapsunderlaget vid restaurering av biotoper, planering och dokumentation av naturreservat och nationalparker samt vid utarbetande av skötselplaner.

Akut behov i boreala skogar

Professor Olle Zackrisson, SLU i Umeå, berättade om stora områden i den svenska boreala barrskogen som är i akut behov av restaurering. Det är ca 40Ê000 hektar 50-åriga kalhyggen som är ett resultat av misslyckade försök att förbättra virkesproduktionen på 1940-talet. Restaureringarna gjordes på bräckliga vetenskapliga grunder och lyckades ibland men misslyckades ofta.

I efterhand har man kunnat se att risken att misslyckas ökade när det var en extrem dominans av ett fåtal arter i fältskiktet, tex Ericaceae-arter. Detta gjorde det svårt för trädplantorna att klara sig. De röjningar som gjordes försämrade plantornas näringstillförsel från marken, vilket inte gjorde saken bättre.

Ett annat misstag var att bespruta gigantiska områden för att bli av med björk, som man trodde var orsaken till föryngringsproblemen. Nu har det visat sig att björken kan vara viktig vid barrskogsföryngringen genom en positiv interaktion mellan björkens mykorrhiza (rot/svampsamarbete) och tallplantorna.

Den biologiska mångfalden i marken och dess betydelse för ekosystemens funktion är allt för okänd, särskilt när det gäller boreala barrskogar, menar Olle Zackrisson. Här finns en vetenskaplig och praktisk utmaning.

Svårspridda lövskogsväxter

Lövskogsplanteringar är lämpliga biotoper för skogsväxter, men kolonisationen sker ofta långsamt, framför allt pga dålig fröspridning. Ett exempel på en skogsväxt med dålig fröspridning är blåsippa, Hepatica nobilis, som i en skog i Uppland endast spred sig 2 meter på 40 år. Jörg Brunet, SLU i Uppsala, har undersökt invandringen av skogsväxter till lövplanteringar på nedlagd åkermark. Syftet var att följa skogsflorans utveckling och studera vilka faktorer som påverkade spridningen.

Resultatet visade att alla de 49 arter av skogsväxter som ingick i undersökningen koloniserade lövplanteringar.

Genomsnittshastigheten var 0,3 till 0,5 meter per år. Ju äldre planteringen var desto fler arter fanns det och ju närmare avståndet var till en gammal skog, desto fler typiska skogsväxtarter hittades. Spridningen tycktes underlättas av en stor kontaktyta mellan en gammal skog och den nya planteringen. En annan faktor som påverkade spridningen var tillgången på lämpliga växtplatser: kolonisationen gynnades av ett relativt tätt träd- och buskskikt samt av en hög andel ädellöv.

Artspridningen kan gynnas och påskyndas genom insådd. Det är dock dyrt och därmed inte alltid så lätt att göra i större skala.

Viktig dynamik

Professor Ove Eriksson, Stockholms universitet, höll ett föredrag om ”Populationsdynamik hos ängs- och hagmarksväxter och dess betydelse för skötsel och restaurering av äldre fodermarker”. Han talade bla om spridningsförmåga och restpopulationer (kvarvarande rester av en minskande population). Arter som har en komplex livscykel har stor förmåga att utveckla restpopulationer. För tÊex stenbär kan en minskande population skjuta upp utdöendet med 90–100 år. Om hävden har upphört för 50–100 år sedan kan det alltså fortfarande finnas restpopulationer kvar.

Spridningsförmågan påverkar också utdöenderisken. Men det måste finnas platser att sprida sig till. När tillräckligt stor mängd lämpliga habitat har försvunnit finns det tecken som tyder på att det uppstår en tröskeleffekt. Vid denna ”utdöendetröskel” ökar risken kraftigt för att arten ska försvinna, trots att lämpligt habitat fortfarande finns kvar.

Våtmarker som skyddszoner i landskapet

Siegfried Fleischer på länsstyrelsen i Halland berättade om Halmstadsprojektet som är ett samarbete mellan bla Halmstads kommun, Hushållningssällskapet och länsstyrelsen. När projektet startade i slutet av 80talet var syftet att på ett kostnadseffektivt sätt minska kvävetransporten till kusten. Åtgärder inom jordbruket kompletterades med restaurering av dammar och våtmarker – och kvävetransporten minskade.

I projektets nuvarande fas är flerfunktionella dammar och våtmarker i fokus. Ett exempel är förbättringar av öringbäckar. I Knebildstorpsbäcken inne i Halmstad, försvann öringen när industri- och bostadsområden byggdes ut runt bäcken. De dagvattenledningar som tidigare gick direkt ut i bäcken kapades 1991–92 och vattnet fick passera genom nyanlagda buffertdammar innan det nådde bäcken. Följande år kunde havsöringreproduktion åter konstateras i bäcken.

Stadens möjligheter

De urbana områdena rymmer en stor mångfald av miljöer. Där finns ofta arter som inte går att hitta i naturen runt omkring. En del är introducerade, en del har förlorat sin ursprungliga livsmiljö och hittat refugier i staden. Mårten Hammer, ekolog vid institutionen för landskapsplanering i Alnarp berättade i Mångfaldskonferensens sista föredrag om hur de urbana miljöerna kan berikas.

Förutom den ekologiska betydelsen är de urbana grönområdena också viktiga för våra kulturella och sociala behov. Nu för tiden bor fyra av fem svenskar i tätort och tillbringar en stor del av sin fritid i närmiljön. Känslan för naturen grundläggs ofta i detta vardagslandskap.

En grov uppskattning visar att det finns över 200Ê000 hektar grönytor inom tätortsmiljö i Sverige. En stor del av ytorna består av ”gräsöknar” från 60- och 70-talets kraftiga tätortsexpansioner. Här finns en stor potential för att skapa en variationsrikare miljö med större mångfald. Flera kommuner har tÊex skapat blomsterängar istället för gräsmattor. Det går blÊa att göra genom att utnyttja fröinnehållet i nyslaget hö från slåtterängar på landsbygden. Det finns även en kommersiell fröproduktion av vilda arter i olika delar av landet. Frövalet är viktigt – materialet bör vara lokalt förankrat för att resultatet ska bli lyckat. För att sköta ängsmarker i staden krävs det teknik som fungerar i urbana förhållanden och som inte är för dyr. Nya metoder utvecklas ständigt.

Ett nystartat forskningsprojekt, ”Grönstruktur och stadsmiljöutveckling”, syftar till att utveckla teorier och metoder för att ta fram vetenskaplig kunskap och överföra den till praktiskt hanterbar information för planering mÊm. En viktig uppgift är att operationalisera begreppet biologisk mångfald så att det går att använda praktiskt.

Diskussioner och exkursioner

I slutet av den första konferensdagen hölls parallella seminarier om barrskog, lövskog, ängs- och hagmark, våtmarker samt urbana miljöer. Diskussionerna från de olika grupperna sammanfattades av Urban Emanuelsson, CBM.

Exkursionerna den andra dagen gick blÊa till restaurerade våtmarker, anlagd lövskog, restaurerat rikkärr och anlagda dammar. Många intressanta projekt visades upp av de kunniga guiderna: Arne Mattson, Malmö kommun, Jörg Brunet och Mårten Hammer, SLU, Lena Tranvik och Johan Krook, Ekologgruppen i Lund, Nils Englesson och Paul Erik Jönsson, Lunds kommun samt Gunnar Andersson, Lars Knutsson och Gösta Regnell, länsstyrelsen i Skåne. Stort tack till dem och till konferensens medarrangörer NFR, Studiefrämjandet i Lund och Lunds kommun.

Innehållet i konferensen kommer att sammanställas och ges ut i CBM:s skriftserie under senare delen av våren (se CBM:s hemsida för mer information).

Nästa Mångfaldskonferens har temat ”urbana miljöer” och kommer att äga rum i Göteborg 7–8/10 1999.