Luften är kylig och klar. Morgonsolen lyser på den vidsträckta lövängen i dalen nedanför mig. Längre bort reser sig snöklädda bergstoppar mot en intensivt blå himmel. Det är i början av maj och träden har precis börjat spricka ut här i de Kantabriska bergen längs den spanska nordkusten. Här bedriver bergsbönderna fortfarande ett småskaligt jordbruk. Det finns gott om lövängar med hamlade träd, dalgångar med översilningssystem, betesmarker och åkertegar som odlas vartannat år. De komplexa markanvändningssystemen har utvecklats under jordbrukarnas ständiga kamp för att överleva genom att ta tillvara på så mycket som möjligt av naturens resurser.
Får från söder till norr
Ända sedan 1200-talet och fram till 1960-talet kom herdar från södra Spanien vandrande till bergen i norr med sina fårhjordar för att hitta sommarbete. Det var endast kungens män som hade tillstånd att bedriva denna fårskötsel och bergsfolket var tvungna att ge plats åt de kungliga merinofåren. Där de stora fårhjordarna drog fram genom landet skapades långa, öppna ”gator”, cañadas. En del av dessa korridorer av betesmarker genom landskapet finns kvar än idag och nu görs det försök att skydda och bevara dem.
Fårflyttningsystemet finns delvis kvar fortfarande men fåren körs numera med lastbilar och tåg till de förhyrda betesmarkerna. Uppe i bergen finns både nya och gamla ”puertos”, herdarnas övernattningshus i sten. Det finns också rester av djurfållor, fårens nattliga rovdjursskydd mot bl a björn och varg.
Betesvandringarna gjorde att stora betesarealer kunde hållas öppna i de glesbefolkade bergstrakterna. När vandringarna upphörde och betet blev mera stationärt ledde det till överbetning på vissa ställen och igenväxning på andra.
20-årscykler
De hedar man kan se på bergssluttningarna ovanför byarna i de Kantabriska bergen har traditionellt brukats i 20-årscykler. Först brände man en trädbevuxen yta som sedan användes till betesmark. När marken efter en tid lämnades utan bete vandrade ärtväxtbuskar in, sedan olika ljungarter, och så småningom kom trädvegetationen också åter. Då var det dags att bränna igen.
Numera har spanska domänverket beordrat beskogning av landet och allt fler skogar växer upp, många enbart bestående av eukalyptus. Behovet av betesmark har minskat precis som på många andra håll. Djuren hålls inomhus och många av åkrarna har blivit betesvall – ett scenario som återfinns i många delar av Europa.
Hamlingen minskar
Det finns fortfarande gott om hamlade träd (d v s träd som man skördar löv ifrån) i den här regionen men på många håll ser man på träden att det var ett tag sedan den senaste hamlingen. För 20–30 år sedan fanns de sista europeiska hamlade bokskogarna i Spanien. Andra träd som traditionellt har hamlats är bl a ek, ask och ätlig kastanj.
Nära byn Oseja de Sajambre, väster om Bilbao, hittar man Europas största lövängar. Ängarna fagas (städas) på våren, slås på sommaren och betas sedan. Eventuellt slår man på hösten igen. De gröna lövängarna är otroligt vackra mot de snötäckta bergstopparna i bakgrunden. I början av maj blommar dessutom påskliljor i mängder på marken.
Skottskogsbruk allt ovanligare
I skottskogar med relativt korta cykler om 15-20 år uppkommer en fin och varierad flora. I och med moderniseringen av skogsbruket förlängdes dessa cykler till 70–80 år. Detta innebär att mycket av floran försvinner. Förr var skottskogen en mycket vanlig vegetationstyp i södra Frankrike, Spanien, Italien och på Balkan. Skogen höggs alltså ner relativt ofta och virket användes till redskap m m. Från de kvarlämnade socklarna växte det upp nya stammar. Socklarnas långa kontinuitet var ett viktigt livsrum för bl a en del svamparter. På vissa håll finns det fortfarande kvar levande trädsocklar från medeltiden.
Översilningsängar
Översilning är en gammal metod för att bevattna och göda ängsmark genom att dämma upp rinnande vat-ten så att det silar ut över den aktuella marken. I Sverige är detta system i princip utdött men i Spanien är silningssystemen fortfarande igång på många ställen.
Traditionellt har bönderna silat över marken både på våren, sommaren och hösten. Minst två höskördar per år fick man ut.
Dammbyggen dränker natur
Spanien har byggt en hel del dam-mar för att tillgodose landets behov av elförsörjning och bevattning. Ett av de senaste projekten genomfördes i Kantabriska bergen vid den lilla staden Rianjo där en 10 km lång damm byggdes för några år sedan. Förutom Rianjo (som flyttades) dränktes flera byar runt omkring. Hotet om dammbygget hade länge legat över området och medfört att de flesta moderniseringar och rationaliseringar uteblivit. Detta hade skapat mycket välbevarade och värdefulla marker. Allt som nu återstår är några ödsliga stolpar som sticker upp ur den enorma vattenspegeln. Stolparna ger boplatser åt några storkpar som envisas med att stanna kvar i det dränkta området. Norr om dammen finns dock en del intressanta landskap fortfarande kvar.
Jordbruk på dehesan
Om man beger sig söderut från Kantabriska bergen så att man hamnar sydväst om Madrid (strax söder om staden Salamanca) kommer man till dehesan. Den är ett traditionellt jord- och skogsbrukslandskap som finns i de centrala delarna av Spanien. Området består av vidsträckta gräsmarker med korkekar jämnt utspridda så långt ögat kan se. Detta är ett av de få småskaliga och extensivt odlade landskap som fortfarande finns i medelhavsområdet. Dehesan används genom ett rotationssystem: först bete i 6–8 år, sedan odling i två år, därefter bete igen, o s v. Dessutom ger träden sin korkskörd vart tionde till femtonde år. Träden ger också föda i form av ekollon åt djuren. Förr togs även brännved och träkol ut och under extra torra sommarmånader blev lövet nödfoder åt boskapen. Detta traditionella bruk är ett hållbart system som ger en varierad miljö för flora och fauna. Den kanske allra finaste dehesan hittar man utanför staden Truillo. Här finns också stäppartade områden med bl a stortrapp.
Ett rödlistat landskap
Den traditionella markanvändningen och därmed hela landskapstypen dehesa riskerar att försvinna. Antalet träd minskar och den storskaliga odlingen med gödselmedel har ökat i omfattning. Korkproduktionen är inte längre lika lönsam då det har kommit konkurrens från artificiellt framställd kork. Afrikansk svinpest hotar dessutom att slå ut svinuppfödningen. De fattiga jordarna överges när de inte är lönsamma.
På senare tid har dock medvetenheten om problemet ökat och spanjorerna tycks ha insett att utan den traditionella markanvändningen så försvinner dehesans miljontals hektar naturlig betesmark. Men utan någon lönsamhet blir det svårt för jordbrukarna att klara sig på vad dehesan kan ge.
EU:s påverkan
I Spanien finns nästan hälften av Europas busk- och gräsmark. Dessutom är fragmenteringen av områdena än så länge mindre än i många andra länder. Men utvecklingen är negativ även här och de oerhörda naturvärdena har inte något specifikt skydd i lagen.
Spanskt miljöstöd?
Ett problem med EU-stödet till det spanska jordbruket är att det är allt för generella bidrag som delas ut och allt för lite som satsas på bevarandet av biologisk mångfald. Bidragen är inte riktade till specifika skötselåtgärder och naturvårdsinsatser. Det skulle behöva ställas krav på och finnas ersättning för att t ex inte gödsla, att ha tillräckligt med bete o s v – med andra ord krav på åtgärder som efterliknar den traditionella skötseln.
EU har identifierat att den största enskilda förlusten av biodiversitet i Europa kommer att ske i de submediterrana områdena (framför allt p g a igenväxning och trädplantering). Det är en mycket negativ dynamik som för tillfället pågår i länder som Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, Serbien och Kroatien.
När det gäller EU-länderna sker förhandlingarna om stöd och bidrag ej med de berörda jordbrukarna och anpassningen av stödformerna är obefintlig. Bidrag som har direkt negativ inverkan på biodiversiteten är t ex bidragen till trädplantering, bl a får man 40 000 kr/ha för eukalyptusodling. Hoten mot natur- och kulturvärdena i det spanska odlingslandskapet är många.