TEMA: INTEGRATION WWF har i sitt globala naturvårdsarbete en strävan att insatserna ska förankras hos lokalbefolkningen. För att lyckas med ett projekt krävs en anpassning till lokala förhållanden och en förståelse för det hos folket på plats.

Om man ser historiskt på olika mänskliga kulturer så är den gemensamma nämnaren att alla påverkar den naturliga biologiska mångfalden negativt. Naturligtvis är påverkan mycket olika både till sätt och omfattning beroende på vilken kultur det är fråga om. Påståendet är dock tillräckligt generellt för att man kan påstå att om man inte engagerar människorna lokalt såväl som globalt i miljö- och naturvårdsfrågor, så faller både det långsiktiga bevarandet och nyttjandet av naturresurserna platt till marken. WWF har som huvudmål att bevara jordens biologiska mångfald och se till att den blir nyttjad på ett långsiktigt hållbart sätt. Därför arbetar WWF i samverkan med lokalbefolkningen oavsett var på jorden projektarbetet än sker. Utan förankring och förståelse på lokal nivå blir det ingen långsiktighet i bevarandet och nyttjandet.

Naturvården lokalanpassas

En sådan insikt leder till att all naturvård måste lokalanpassas. Klimatet, de lokala ekosystemen, de ekonomiska förhållandena, den lokala kulturen och det politiska systemet i landet är alla faktorer som helt bestämmer projektens inriktning och omfattning. Den enda gemensamma nämnaren är vikten av att förhandla med lokalbefolkningen utifrån de villkor som de andra faktorerna ställer. För att visa hur WWF arbetar ska jag ge fyra exempel på våra projekt.

Ujung Kulons nationalpark på Javas västligaste udde (Indonesien) utsågs till World Heritage Site 1992. Detta till trots hotas parken med sin omistliga biodiversitet av mänsklig påverkan. Inom gränszonen till nationalparken bor ca 50 000 människor i 19 byar. Ungefär 30% jordlösa bönder står för huvuddelen av intrången i parken. Den lokala ekonomin ligger helt i händerna på män, varför WWF satsat på att etablera kvinnogrupper som får förmånliga lån som investeras i förbättrat jordbruk och allmän handel. Den vidgade ekonomin minskade direkt trycket på parkens markresurser.

I Väinameri i västligaste Estland finns stora våtmarksområden och gräsmarker med hög biodiversitet. Tyvärr också hög arbetslöshet. I samverkan med lokalbefolkningen och en estnisk projektledare hjälper WWF till med att bygga upp det gamla småskaliga lantbruket med hävd av ogödslade naturbetesmarker och våtmarker, men också att utveckla lokalt hantverk och turism (se Biodiverse 2002, nr 3, s. 10).

I Rondonia i västra Brasilien finns två folkgrupper och kulturer som är beroende av att regnskogen nyttjas och förvaltas på ett långsiktigt sätt. Det är de ursprungliga regnskogsindianerna och de gummitappare som flyttade hit för cirka 100 år sedan. Under trycket av kortsiktigt agerande timmerbolag, invandrande storskaliga jordbrukare, korrupta politiker och domstolar byggdes en allians mellan indianer, gummitappare och WWF. Världsnaturfonden bistod med organisationsstöd, juridisk hjälp, assistans att utveckla ekonomiska alternativ till gummitappandet och hjälp att skapa och ge juridiskt stöd vid bildande av naturreservat. Hoten mot regnskogen och dess invånare är fortfarande stort, men nu är också motståndet mot exploatering starkt!

I Jämtland ingick fem samebyar i ett europeiskt storprojekt som initierats av WWF – CADISPA (Conservation And Development In Sparsely Populated Areas). Projektet handlade om att utveckla och stärka marginaliserade lokalbefolkningar i Europas bergsområden. Samebyarna blev intresserade av CADISPA:s mål och sätt att arbeta och en initierad projektledare var med som sekreterare i samverkansprocessen. Basen för samverkan utgjordes av gemensamma frågor som hoten mot den traditionella rennäringen, den också traditionella rätten till småviltsjakt och fiske, rovdjursproblematiken samt – kanske det viktigaste – de ofta nedvärderande och förutfattade meningarna rörande samerna, som det svenska ”storsamhället” har. Både informationsspridning och utveckling av ett Agenda 21-program ingick i aktiviteterna.

Jag hoppas att detta visar hur WWF tacklar problem i olika delar av världen med mycket olika förutsättningar. En global organisation måste vara flexibel och formbar för att kunna fungera även på lokal nivå. Det är långt ifrån den västerländska ”nykolonialism” som påtvingades ”bidragsmottagare” i fattiga länder av biståndsorgan för inte alltför länge sedan och som fortfarande tillämpas på sina håll.