Lokal delaktighet i naturvården är ett hett ämne, såväl i Sverige som på den internationella arenan. Att detta är viktigt, inte minst ur en demokratisk synvinkel, är de flesta överens om. Men frågor som rör lokal delaktighet och integrering av olika kunskapssystem i naturvården involverar med nödvändighet människor och mänskliga relationer, med allt vad det innebär. Inte sällan krockar myndigheters invanda strukturer med lokala gruppers ambitioner, kunskapssystem och praktiker. Inte minst gäller detta urfolk. En ökad förståelse för människors olika värderingar av och relation till naturen och landskapet behövs därför för att myndigheter och politiskt ansvariga ska kunna ta genomtänkta och relevanta beslut. I ett interdisciplinärt möte kan nya insikter, frågor och metoder skapas som kan bidra till just detta.

När gränserna mellan bevarande av natur och hänsyn till en hållbar social utveckling suddas ut, blir det extra viktigt att bedriva en varierad och mångsidig forskning. Därigenom kan vi nå en djupare förståelse för de skeenden vi ser runt omkring oss, och hur vi bäst kan uppnå de miljömål och även sociala mål som samhället har ställt upp. Här måste globala, nationella och lokala nivåer och länkarna dem emellan studeras. Vi måste också ställa oss frågan varför vi gör som vi gör, vad det innebär att de beslut som fattas genomförs och vilka förutfattade antaganden som vi har och som vi för vidare.

Carina Green under pågående etnografiska fältarbete i Laura, Queensland, Australien. Hon gör intervjuer med s.k. rangers och människor som är involverade i kunskapsintegrering. Rangers är ett slags skogsvaktare, eller praktiskt orienterade förvaltare som bevakar och tar hand om ett område genom inventering, utbildning, preventivt arbete och mycket mer.

Foto: Jan Turtinen

Många olika disciplinära inriktningar kan och bör medverka till dialog och diskussion. Det jag som antropolog ser att vår disciplin i huvudsak kan bidra med är ett reflexivt närmande till frågor som rör biodiversitet och naturvård i stort – genom att artikulera normativa diskurser och visa hur ”sanning” skapas och manifesteras.

Ett antropologiskt perspektiv medverkar till en fördjupad förståelse av interaktionen mellan olika aktörer i de kunskapsintegreringsprocesser och samverkansformer som finns runt omkring oss.

Ibland har den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen blivit beskylld för att vara icke-konkret och kritiserande utan att komma med konstruktiva lösningar. Även om det kan finnas ett korn av sanning i detta är det nog snarare så att det är frågan om olika forskningstraditioner, där målsättningen med analysen och resultatimplementeringen ligger på olika plan och har olika syften. Antropologin studerar och analyserar ofta hur olika terminologier eller koncept (exempelvis ”biodiversitet”, ”kunskapsintegrering”, ”urfolk”, ”ekosystemtjänster”) som fenomen skapas, utvecklas och upprätthålls. Man rör sig alltså ofta på ett konceptuellt plan i forskningsanalysen, även om de frågeställningar som berörs är nog så konkreta, relevanta och vardagliga. Generellt kan man säga att antropologin inte i huvudsak kommer med svar på direkta frågor, utan bidrar med att granska de frågor som ställs, utveckla frågeställningar och komma med nya.

Inom antropologin vilar metodologin på en etnografisk grund, där målet är att få en djupgående förståelse för olika skeenden, fenomen eller processer. Vi söker att nå en så kallad emiskt förståelse av det som sker. Detta betyder i korthet att vi vill förstå ”inifrån-perspektivet” och få grepp om de lokala (eller kultur/gruppspecifika) ontologiska och epistemologiska föreställningarna och uppfattningarna som finns. För att uppnå detta bedriver vi oftast längre fältarbeten där intervjuer och deltagande observation står i fokus. Den här typen av metodologiskt arbete kan förstås vara tidskrävande, men ger förhoppningsvis en holistisk, djuplodande och mångfacetterad bild av verkligheten. Ett antropologiskt forskningsperspektiv på ”fenomenen” kunskapsintegrering och samverkansprocesser fokuserar på de olika aktörernas utgångspunkter, uppfattningar och tolkningsramar. Här står människorna och det mänskliga beteendet i fokus. Vi frågar oss hur olika aktörers uppfattningar och ”sanningar” upprätthålls. Vad säger det om de relationer som finns mellan olika aktörsgrupper? Hur återskapas, eller förändras, maktstrukturer och hur tar sig detta uttryck? Inom antropologin finns traditionellt ett uttalat post-kolonialt perspektiv där intresset för ”svaga” gruppers möjlighet till inflytande betonats. I min egen forskning kring urfolks roll i samerkans- och kunskapsintegreringsprojekt inom naturvården intresserar jag mig exempelvis för förutsättningarna för en jämbördig medverkan mellan urfolk och myndigheter eller organisationer. Hur uttrycks och upplevs maktobalans? Hur skapas de begrepp och den retorik som blir ledande? Hur uppkommer och upprätthålls de normativa diskurser som blir ledande inom naturvården?

Förutom den demokratiska aspekten av lokal delaktighet i samförvaltningsprocesser så betonar såväl forskare som praktiker ofta att ansatsen att införliva människor och kunskapssystem som inte traditionellt ryms i det naturvetenskapliga paradigmet också är viktigt för att effektivisera naturvården och öka möjligheterna till positiv utveckling för biologisk mångfald. Men det leder också till frågeställningar som exempelvis har med demokrati, maktstrukturer och normativitet att göra. Detta är områden där humaniora och samhällsvetenskap kan bidra med en nyansering och fördjupning som inte ryms inom en strikt naturvetenskaplig forskning. Den interdisciplinära och tvärvetenskapliga kurs som CBM har styrt in på betyder att vi går en spännande framtid till mötes. Här skapas en plattform där en diskussion mellan olika forskningsperspektiv har möjlighet att föra samhällsdebatten och forskningsläget gällande biologisk mångfald framåt och där vi också bidrar till att ifrågasätta, kontextualisera, fördjupa och förnya de mål och den praktik vi ofta tar för given. Ambitionen är att detta ska leda till att göra naturvården mer effektiv, inkluderande och dekoloniserad.

Carina Green är sedan april 2015 anställd som kulturantropolog på halvtid på CBM. Tjänsten ska fokusera på samförvaltningsfrågor och kunskapsintegreringsaspekter med speciell betoning på urfolksfrågor.