Sverige har relativt stora arealer rekreationsmark per invånare och man kan fråga sig hur många som egentligen intresserar sig för stadsrandens rekreationslandskap. Finns det något intresse bland brukare att engagera sig i utvecklingspolitiken kopplad till dessa grönområden?  Och hur hanteras de som vill engagera sig, släpps de in och tillåts de påverka?

Vem får vara med och påverka stadsrandens rekreationslandskap?

Ett ensidigt expertstyre i naturvården är ett risktagande särskilt när det gäller tätortsnära natur- och kulturmarker. I värsta fall kan det leda till att vi får museala områden utan lokal förankring, förvaltade enligt generella riktlinjer och utan koppling till alla de människor som bor runt omkring. Istället borde man ta chansen och arbeta mot att få många människor och intressegrupper att bli engagerade i områdets utveckling. På kort sikt kan det leda till en bredare lokal uppslutning kring de tätortsnära naturområdena och framförallt att man i förvaltningen tar hänsyn till långt fler behov och intressen än idag. Kanske kan olika intressegrupper rent av delta i skötseln och bidra till att området får en mer lokal prägel och en större mångfald av uttryck, strukturer och livsrum för både människor, växter och djur. På längre sikt kan detta leda till att betydligt fler än idag blir språkrör för naturens värden och vårt behov av ett rikt och levande landskap.

Den första frågan man får ställa sig är vilket landskap det är vi vill ha. En variation av miljöer bidrar till ett levande landskap som attraherar många människor. Variation upplevs som positivt och väcker både nyfikenhet och lust att upptäcka vad som kan finnas bakom nästa krök. Men för att ett rekreationsområde skall vara levande krävs också att det finns människor här. Utan folkligt engagemang i både den dagliga och framtida skötseln av naturområdet på stadsranden, finns risk att detta blir ett revir för de som främst värnar om platsens naturvärden. En bred förankring skulle istället leda till att stadsbor och de organiserade grupper som använder platsen känner att det är deras plats.

Tinnerö eklandskap

Betande kor i Tinnerö eklandskap. Foto: Helena Mellqvist

Det betade eklandskapet i Tinnerö eklandskap kultur och natur, ett naturreservat i utkanten av Linköping, är intressant att arbeta med ur planeringssynpunkt av flera anledningar. Viktigast är kanske att det är ett värdefullt naturområde som ligger precis intill staden men det finns andra aspekter som gör just den här platsen extra intressant som fallstudieområde. Jag fick chansen att arbeta med Tinnerö efter att HagmarksMistra varit i Tinnerö eklandskap på exkursion och docent Marie Stenseke fick upp ögonen för vilken otrolig potential det låg i att arbeta med förutsättningar för planering genom dialog och samverkan i detta attraktiva område. Tätortsnära naturbetesmarker är intressanta eftersom de är vackra och attraktiva men de är också problemfyllda att hantera i planeringen.

Tinnerö eklandskap är ett nedlagt militärt övningsfält och det gör platsen än mer intressant. Vi har många exempel på städer i Sverige där försvarsmakten lagt ner sin verksamhet och lämnat stora områden i anslutning till tätorter, till exempel Karlskrona, Växjö och Stockholm med Gärdet. I Tinnerö har försvarsmakten varit verksam mellan 1910–1996, vilket har skyddat detta stadsnära område från exploatering under lång tid. Att området varit skyddat medför att här har utvecklats stora biologiska och ekologiska värden och att fornlämningarna i kulturlandskapet har bevarats för eftervärlden. Samtidigt har de rekreativa värdena stadigt ökat vilket gjort det extra viktigt att befästa eklandskapets betydelse för Linköping och Linköpingsborna.

I slutet av 2007 lade Linköpings kommun fram en utvecklingsplan för Tinnerö eklandskap som innehåller många intressanta planer och idéer, men med ett avsnitt om samverkan som inte var speciellt fylligt. Det är vanskligt att ta ideella krafter för givna. I en kommunikativ planeringssituation är det lika viktigt att ge som att ta emot.

Vad har jag gjort?

Studien har genomförts för att fånga upp den flora av åsikter som finns bland de som använder Tinnerö till vardags. För att få reda på hur Linköpingsbornas relation till Tinnerö ser ut, kontaktade jag ett antal intressenter som jag uppfattar använder eller arbetar med Tinnerö eklandskap. Det blev sammanlagt 22 personer. Under en promenad i området diskuterade vi allt möjligt som har med Tinnerö att göra men främst hur de använder området och vad de anser om förvaltning och delaktighetsfrågor kopplade till planering och förvaltning av området. Intervjupersonerna var en blandning av organiserade grupper med intressen i området, förvaltare, politiker och tjänstemän på kommun och länsstyrelsen plus arrendatorn och djurhållaren och boende i området. Utifrån de historier jag fått höra har jag bildat mig en uppfattning om hur planering och kommunikation runt förvaltning går till här. En kommunpolitiker uttrycker sig så här:

”Det värsta jag ser framför mig… man behöver inte planera allting. Det är klart att man skall satsa statliga medel men det kan få bli som det blir, det kan få växa lite organiskt. Det finns så otroligt mycket duktigt folk runt i Tinnerö som allmänheten, intresseorganisationer som kan få det här att bli bättre. Kommunen behöver inte vara navet i allting.”

Porten till Östergötlands eklandskap

Tinnerö eklandskap är ett område som alla talar gott om. Det är ett vackert beteslandskap som fungerar någorlunda bra som rekreationsområde och värnar fint om de ekologiska och biologiska värdena. Den del av förvaltningen som inte är helt löst ännu är omsorgen kring de kulturella värdena och i synnerhet hur de olika intressena och intressenterna kring Tinnerö kan få plats i området och få en möjlighet att delta i planeringsarbetet. Studien jag genomfört visar att det finns ett stort engagemang och intresse bland brukarna runt Tinnerö att delta mer aktivt i utvecklingsprocesser för området. Länsstyrelsen i Östergötland har arbetat fram den regionala landskapsstrategin ”Levande landskap i Östergötland” för att diskutera och säkra skötseln av ekmiljöer. Både länsstyrelsen och Linköpings kommun ser en stor möjlighet i att marknadsföra Tinnerö eklandskap som ”porten till Östergötlands eklandskap” och det finns en medvetenhet om att alla som använder ett naturområde har sin särskilda kunskap om platsen.

Folkligt engagemang i naturområden på stadsranden

Arbetsprocessen som presenteras i studien är tänkt att ligga till grund för ett hypotetiskt nästa steg i planeringsskedet. Det är alltså en första, men enormt viktig del av processen och i fallet Tinnerö visar den att här finns röster och engagemang att gripa tag i, men om de inte får en puff framåt av ansvariga förvaltare (eller någon annan) så kommer de inte själva att engagera sig. Vad som krävs är istället en aktiv gest från beslutsfattare som visar att de är intresserade av att ta del av de åsikter och kunskaper som finns i området.

Studien om Tinnerö eklandskap är finansierad av HagmarksMistra och jag kommer att fortsätta arbeta med med materialet som så småningom kommer att bli en del av min avhandling. I arbetet med avhandlingen har jag med tre studieområden, varav Linköping och Tinnerö eklandskap är ett. I samtliga fallstudier studerar jag olika sätt att arbeta med kommunikation och delaktighet i planering och förvaltning av tätortsnära rekreationsområden och kulturlandskap. I Tinnerö har jag försökt identifiera den kommunikativa delen av planeringen i Tinnerö och diskutera vad en högre grad av delaktighet skulle kunna tillföra samt i sin förlängning hur mer dialoginriktade planerings­metoder skulle kunna utvecklas.