Den lite förbisedde men begåvade linneanen Johan Peter Falcks tragiska livsöde (1733 –1774) har fängslat flera skribenter, men Falcks forskargärning har få satt sig in i. Jag kom i kontakt med Falcks skrifter i samband med fältstudier bland kazaker och andra turkiska folk i slutet av 1970-talet. Falcks Beyträge zur kenntnis des russischen Reichs (1785–1786) visade sig vara en formidabel guldgruva för den som vill lära känna de sibiriska och centralasiatiska folkens relationer till djur och växter närmare. Nu har jag kunnat återvända till Falck tack vare ett femårigt forskningsprojekt.
Expeditionsiver
Den sibiriska jordekorren är ett av de många däggdjur Falck noterade och avbildade under sin resa genom Ryssland. Han identifierade den som Sciurus striatus. Det var emellertid en nordamerikansk art som Linné redan beskrivit. Idag heter den sibiriska jordekorren Tamias sibiricus. Ur Beyträge zur krnntnis des russischen Reichs (1785-1786)
Genom Linnés rekommendationer hade Falck 1763 anställts som botanist i S:t Petersburg. Linné önskade dock att en naturforskare kunde sändas ut för att utforska Rysslands närmast okända landsändar. Här fanns obeskrivna och spännande områden, som Linné längtade efter att få hem material från.
Linnés propå mötte positivt gensvar hos Ryska Vetenskapsakademien som i mars 1768 kunde utverkade en befallning av Katarina II, att expeditioner skulle sändas till olika delar av Ryssland. Akademien utrustade fem expeditioner, varav en kom att ledas av Falck. Vedermödorna var stora, men utbytet stort. Ohälsa och långa perioder av depressioner gjorde arbetet tungt, och isoleringen kunde vara kännbar. Trots det samlade Falck oförtrutet nytt material, beskrev och antecknade, men bara enstaka tidender nådde hemlandet.
Djurhållande Kazaker
Under expeditionen kom Falck i kontakt med en rad folkgrupper i Ryssland. Särskilt värdefulla är de data som expeditionen samlade från barabiner, basjkirer, kalmucker och kazaker. För att ge prov på Falcks flit dröjer vi här vid de sistnämnda, som levde som nomader på stäpperna i sydost.
I sin reseberättelse ger Falck detaljerade etnografiska och språkliga beskrivningar av kazakernas levnadssätt och relationer till andra folk. Han berättar detaljerat om nomadernas husdjursskötsel. Antalet hästar var måttstocken för en persons förmögenhet. Det fanns rika kazaker som höll upp till tio tusen hästar. Kazakerna höll annars framför allt tvåpuckliga kameler, även om de ansåg att dromedarerna var snabbare, bar tyngre bördor och kunde överleva längre utan vatten och foder. De tvåpuckliga kamelerna gav dock en rikare ull och var dessutom härdigare mot kyla. Kazakerna höll också fettsvansfår som betade fritt på stäpperna.
Med vinthundar och piskor jagade kazakerna varg, räv och korsakräv. De höll sig gärna med vältränade kungsörnar med vilka de jagade hare, antilop, räv, rådjur, vildsvin och även varg. För kazakerna var jakt med örn en av de förnämsta sporterna.
Falck kom under sin ryska resa i kontakt med en rad folkslag, bland annat kazakiska jägare, här avbildad i Beyträge zur kenntnis des russischen Reichs (1785–1786).
Jungfrutranan var mycket skygg och därför svår att nedlägga. Men kazakiska jägare hade lärt sig hur de skulle gå till väga. För att distrahera tranan band man en liten hund vid boet som tranan uppfattade som ett hot mot dess ungar. När tranan kom för att driva bort hunden sköt jägaren tranan och drog snabbt ned den i sitt hål. Snart kom den andra tranan och attackerade hunden och jägaren har därmed möjlighet att även skjuta den andra fågeln. Man tog tillvara den svarta halsen och resten av fjäderskruden. Skinnen fylldes och med hjälp av stickor formades de till ett böjt horn. Döttrar till framstående kazaker fäste sådana horn i sina huvudbonader och de tjänade inte bara som dekoration utan också som ett tecken på att de tillhör kazakaristokratin.
Ångerfull björn
Ugglefjädrar tjänade bland kazakerna som amuletter mot förhäxning och de gav dem också tur vid jakt och i strid. Därför bar man gärna fjädrar av berguv när man färdades eller var ute på jakt. Enligt en kazakisk legend, återberättad hos Falck, ska föreställningen ha sin bakgrund i en berättelse om den modige, oslagbare och osårbare krigarhjälten Bai Tibet Batur som till slut besegrades av en trollkarl. Hjälten förtrollades till en uggla och ännu hör man hur ugglan beklagar sitt öde.
Det var en självklarhet för kazakerna att sova i björnskinn. Falck upptecknade en kazakisk legend rörande björnen. En gång i tiden var björnen en khan som traktade efter sin egen dotter. Tack vare hennes böner, förvandlades fadern till en björn. Han stack iväg ut i vildmarken där han fortfarande skäms för sina synder och sin förvandling. Denna björnberättelse med incestmotiv återfinns hos flera turkfolk och Falcks version är förmodligen en av de äldsta nedtecknade varianterna.
Omtvistad häst
På Falcks tid fanns även tarpaner på stäpperna. Under sitt besök hos de nomadiserande kazakerna fick Falck lära känna denna vildhäst närmare. Enligt Falck måste vildhästarna härstamma från förvildade tamdjur, snarare än att de skulle vara ursprungligt vilda. Han menade att kazakernas hästhjordar var så pass stora att tamdjur försvann och förvildades utan att ägaren märkte av det. Fortfarande tvistar man om huruvida de vilda hästar som funnits på de eurasiska stäpperna in i vår tid var de sista resterna av hästens vilda förfäder eller om de egentligen härstammar från förvildade tamdjur. Nomaderna berättade för Falck att en gammal herde vid namn Bojan Baj hade strövat omkring ensam med sin hjord och till slut själv blivit förvildad. Efter att Bojan Baj dött lämnades hans hjord av hästar vind för våg, förvildades och gav upphov till stäppernas hjordar av tarpaner.
Vildfåret i bergen, som på grund av jakten redan då var sällsynt, ansågs exklusivt av kazakerna. Jakten på de sällsynta och svårjagade djuren var prestigefull för kazakiska jägare. Tigerskinn var också eftertraktade och förmögna kazaker kunde betala en god häst för ett tigerskinn.
Rysk folkmedicin
Av rötterna från åsnetunga (Onosma echioides), framställde kvinnorna, i likhet med vad bondpigorna i Hälsingland lär ha gjort med sminkroten (Lithospermum arvense), en rödaktig färg som de sminkade sina kinder med.
Från folkmedicinen uppges att nykrossade blommor från den sibiriska svärdsliljan (Iris sibirica) applicerades på ormbett och tarantelbett. För att framställa en läkande salva smulade de sönder bladen av groblad och blandade med talg från saigaantilop. Av söndersmulade färska blad av åbrodd blandad med fårtalg framställdes en universalsalva.
Detta är ett axplock av Falcks många observationer. Trots en stor vetenskaplig skörd, orkade Falck aldrig slutföra resan. Falck tog sitt liv i mars 1774 och Linné fick kännedom om det via ett brev från Anders Johan Lexell som varit i ständig kontakt med Falck. Thunberg lät 1786 uppkalla ett växtsläkte, Falkia, efter honom.