Det finns en pågående och avancerad internationell debatt om vad ett långsiktigt hållbart samhälle är. För Linné, som levde i efterdyningarna efter Karl XII:s kostsamma krig i upplysningstidens naturvetenskapliga ljus samt utilitarismens och den nationella protektionismens era, var sökandet efter lösningar på samhällets problem kanske enklare än för dagens miljö- och samhällstillskyndare. Hans resor runt om i landet bör således främst ses som sökandet efter möjliga biologiska och geologiska resurser för nationalekonomins fromma.

Under Dalaresan beskriver han från Särna exempelvis att: ”Om hösten samlar var hushållare 100 à 200 lass vit mossa om våta hösten […] Det föder boskapen fast det ej gör några feta, dock får det icke samlas på ett och samma ställe emellan vart 20 år, ty det växer intet” (Bertil Gullander: Linné i Dalarna, 1980:81). Här identifieras ett fungerade lokalt system för omfattande insamling av ett hyggligt vinterfoder åt boskapen. För att inte resursen ska ta slut kan insamling således endast ske vart tjugonde år på varje plats, vilket sannolikt ställer krav på ett mycket strikt regelsystem för nyttjandet av resursen.

Eftersträvade statlig reglering

För Linné var lav, precis om andra växter och djur, en användbar naturresurs. Vänta 20 år innan du samlar ’vitmossa’ på samma ställe, manar han i ett tidigt försök att skapa uthålligt bruk av resurserna. Foto: Urban Emanuelsson

På ett annat ställe i Dalaresan påtalar han behovet av att striktare reglera utnyttjandet av en annan resurs: ”Pärlemusslor i Tansenåen ganska överflödigt, av vilka de nyligen tagit några pretiösa pärlor. Vore väl, att höga överheten i tide vore sorgfällig om detta fisket, att det icke må gå med det som det lapske, vilka endast av vårdslöshet äro totalt fördärvade, ty så stora pärlor äro för den näsvise bonddrängen allt för delikate och för publicum mer gagneligit” (Bertil Gullander: Linné i Dalarna, 1980:181–2).

Linnés kunskap om det okontrollerade pärlfisket i de Lappländska älvarna väcker hans intresse för att långsiktigt trygga resursen i vattendragen i Dalarna. Linné genomförde också försök att odla pärlmusslor i Uppsalatrakten för att skapa en kontrollerad och hållbar produktion av pärlor. Vi kan här också konstatera att Linné visar en viss misstro mot de lokala invånarnas förmåga att hantera resursen.

Men under Lapplandsresan kommenterar han från Västerbotten i slutet av maj att: ”Jag begärde om aftonen mat; mig blev föresatt ett tjäderbröst, som förleden höst blev skjutet och då stekt; det såg fuller ej så särdeles väl ut, och trodde jag det skulle smaka, men förnam helt annat, i det att det smakade delikat […] och såg med nöje huru paupertas [de fattiga] lärer bättre bruka bona Dei concessa [gode Gudens gåvor] än andra” (Carl Linnæus: Lapplands resa. År 1732, 1973:41). Han konstaterar här att lokalbefolkningen förstod sig bättre på att bevara och tillaga resursen på ett tillfredsställande sätt än Stockholmarna, som lät mat förfaras när man har fått mer än man behövde.

Traditionell kunskap

I detta sammanhang är det också viktigt att påpeka att Linné verkade i en anda av Konventionen om biologisk mångfald (nästan 250 år före dess tillkomst) och särskilt dess artikel 8j, som framhäver vikten av traditionell kunskap för användandet av de biologiska naturresurserna som en väg att minska risken för överutnyttjande av enstaka resurser. Att se på det folkliga och begrunda hur detta kan vara av nytta för skapandet av ett långsiktigt hållbart samhälle var något han de facto gjorde, även om hans samhälle kanske tydligare inriktade sig på ekonomi och sociala frågor på ett nationellt plan.