Globalt sett har främmande arter haft större negativa effekter i limniska ekosystem än i havet. Man behöver bara nämna arter som vattenhyacint, ormbunken Salvinia molesta, nilabborre och snäckan Pomacea canaliculata som angriper risfält. De är alla närmast omöjliga att bekämpa och har orsakat enorm miljöpåverkan med stora ekonomiska förluster.

Hur ser det ut i svenska vatten? Inom forskningsprogrammet AquAliens, finansierat av Naturvårdsverket, har tre projekt arbetat med sötvattensarter: odlad och utsatt fisk, vattenväxter samt amerikansk signalkräfta.

Signalkräftan – ökat hot i norr

Den kaliforniska signalkräftan började sättas ut i Sverige på 60-talet. Foto: MdE, Wikipedia-de

Signalkräftans spridning av kräftpest hör förmodligen till de mest kända exemplen på främmande arters negativa effekter i våra sjöar. De illegala utsättningarna av signalkräfta ökar nu framför allt i de norra delarna av landet, trots att den har mycket dåliga förutsättningar att etablera reproduktiva bestånd i norr. Flodkräftan, som ger goda fångster där, minskar i allt fler vatten genom pestens härjningar. Analyser visar att utsättningarna kan förklaras av sociala normer och ekonomiska förhållanden i en kommun. Antalet sjöar med illegala signalkräftor minskar med högre inkomst och ökat miljöintresse hos kommuninnevånarna. Med hjälp av bioekonomiska modeller och genom att analysera kostnader mot vinst, har man också utvärderat vilka ekonomiska vinster utplantering av signalkräfta skulle ge i jämförelse med kostnader att behålla flodkräftan. Utfallet visar att det är först när tillväxt hos flodkräftan är 40 % mindre än hos signalkräftan som introduktionen av signalkräftan ger en nettovinst, och i norra Sverige är det tvärtom flodkräftan som har bäst förutsättningar. Dessutom är kostnader för förlorad biologisk mångfald inte invägda i analysen.

Sjögull och vattenpest

Att sjöar och floder i tropiska områden har vattenytan täckt av introducerade växter har vi sett mängder av exempel på. Men riktigt så illa är det inte hos oss. Vissa områden av Mälarens och Motala Ströms vattensystem är dock mer eller mindre täckta av sjögull, som ursprungligen satts ut i yngelvårdande syfte eller som dekoration. Liksom många vattenväxter sprider sig arten effektivt när delar av plantan lossnar och flyter vidare med strömmarna. Molekylärbiologiska analyser visade att den genetiska skillnaden var närmast obefintlig inom de flesta vattenområden där arten förekommer. Fröspridning har därför haft liten betydelse.

De närboendes betalningsvilja för kontroll av sjögull har skattats med hjälp av scenarier och enkäter för olika aktiviteter som fiske, bad och paddling. Resultaten indikerar att de boende tycker det är motiv­erat att betala kostnaderna för att skörda bestånden i åtminstone delar av sjön. Men det är då viktigt att ta upp alla delar av växten, vilket sannolikt också gäller bekämpning av de båda vattenpestarterna.

Modellsimuleringar har gjorts för att utröna vilka effekter olika tätheter av sjögull skulle kunna ha på den rödlistade småsvaltingen. Sannolikheten för en negativ påverkan steg med ökande biomassor av sjögull, och då minskade också osäkerheterna i simuleringen. Vid tätheter under 10 gram torrvikt per kvadratmeter hade sjögullen ingen påverkan. Dammförsök har också visat att sjögullens flytblad har en hämmande inverkan på undervattensväxter (inkl. vattenpest), vilka minskade eller upphörde redan vid en 50-procentig täckning av vattenytan.

Sjöar med och utan vattenpestinvasioner har granskats för skillnader i vattenkemi, artrikedom och ett trofiindex baserat på vattenväxter, liksom deras påverkan av mänskliga aktiviteter. Resultatet visade att artrika sjöar oftare var invaderade av vattenpest än artfattiga. Detta tolkas som att mångfalden av möjliga växthabitat är den viktigaste faktorn för att vattenpest ska hitta ett lämpligt underlag att etablera sig på, medan sjöarnas näringsstatus inte hade någon signifikant betydelse.

Konkurrerande laxfiskar

Utsättning av fisk har varit mycket omfattande och vanligt förekommande i Sverige under lång tid. Minst en tredjedel av alla Sveriges sjöar över fyra hektar har minst en introducerad inhemsk eller främmande art. Redan på slutet av 1800-talet satte man ut amerikansk bäckröding och regnbåge och många miljoner individ har spritts över hela Sverige. Idag dominerar utsättningar av regnbåge, medan bäckröding sätts ut i mycket begränsade mängder.

Bäckrödingen kommer från Nordamerika och har satts ut i svenska vatten sedan 1800-talets slut. Foto: MdE, Wikipedia-de

Regnbågens förutsättningar till en första lyckad reproduktion tycks vara begränsade. Endast i 27 fall känner vi till att regnbågen framgångsrikt lyckats producera yngel – men inga bestående populationer. En simulerad rymning av regnbåge med radiomärkta individ visade att ingen fisk lyckades lokalisera lämpliga lekhabitat. Regnbågens rom kläcker också avsevärt senare än öringens, varvid öringen sannolikt har en konkurrensfördel vad gäller habitatval och födotillgång. Bäckrödingen däremot verkar inte ha några större svårigheter med första reproduktion. Förekomst av öring är en positiv faktor, vilket indikerar att miljön för lek är den rätta, då arterna ekologiskt är mycket lika. Den huvudsakliga spridningsfaktorn för bäckröding är täthetsberoende konkurrens, det vill säga när tätheten inom populationen blir för stor söker framför allt mindre och konkurrenssvagare individer upp nya områden. Uppströms kan de inta hela vattendraget ända till källflödet, medan spridningen nedströms begränsas av förekomsten av gädda.

Bäckrödingen förorsakar en rad ekologiska konsekvenser där den etablerar sig, varav den mest kända är konkurrens med vår inhemska öring. Av 64 öringsjöar där bäckröding introducerades för 40–50 år sedan, är öringen nu utrotad i nio av fallen. Speciellt konkurrenskraftig är bäckrödingen i lite kallare och mindre sjösystem.

Arterna kryper norrut

Läs mer: Främmande arter i svenska vatten – ska vi bry oss?

Nischmodeller har använts för att testa vilka effekter ändrade temperatur och nederbördsförhållanden skulle ha på utbredningen av tretton i Europa introducerade vattenväxter. Ur ett svenskt perspektiv skulle arter som idag är invasiva längre söderut i Europa (afrikansk vattenpest, mossbräken, m.fl.) kunna få en betydande utbredning hos oss och arter som redan finns hos skulle nå längre norrut.

Av arter som introducerats i Östersjön finns flera som också kan leva i sötvatten som rovvattenloppan Cercopagis pengoi och den svartmunnade smör­bulten Neogobius melanostomus vilka undersökts inom programmet. Inga individ finns dock rapporterade från sötvatten i Sverige och Neogobius inte heller från svenska kusten.

Att vi kommer att få in fler främmande arter i våra sjösystem kan vi vara säkra på, men inte vilka de blir och vilka effekter de skulle kunna få. Till stor del kommer det bero på vilket klimat vi får i framtiden och också på hur klimatförändringar påverkar de inhemska arterna och om nya nischer blir lediga.