TEMA: OSYNLIGA VÄRDENAtt värdesätta naturen eller delar av den är ett lovvärt grepp i den internationella naturvården. Men för samhällen med helt annan världsbild än den västerländska kan själva tilltaget vara helt irrelevant: naturen har inget värde, eftersom den är en del av oss och vice versa. Att sätta värde på naturen förutsätter att den är skild från oss.
Tawhai falls

Vatten betraktas i en maorisk ontologi som ett levande väsen. Samförvaltningsprojekt och kunskapsintegreringsprojekt utgår ofta från ett ramverk som är anpassat efter de naturvårdande myndigheternas riktlinjer och lagstiftning. Dessa återspeglar i sin tur oftast de diskussioner och besluts som tas i internationella forum. Även samförvaltning är alltså en del av en uniformitet som finns i den normativa naturvården. Bilden visar Tawhai falls i Tongariro Nationalpark på Nya Zeeland.

Foto: Carina green

Miljöfrågor och naturvård är idag självklara transnationella frågor. Insikten om att klimatförändringar och hotet mot vår biodiversitet inte kan lösas nationellt eller regionalt är väl etablerad och vi har följaktligen under senare decennier sett allt fler internationella sammankomster där dessa frågor debatteras av forskare, aktivister, politiker och tjänstemän från världens alla hörn.

Sådana sammankomster blir trendsättande för naturvårdande myndigheter och ideella organisationer. De innebär möjlighet till utbyte av erfarenhet och kunskap och förhoppningsvis till en effektivisering av naturvården som på sikt gagnar oss alla. Men det innebär också att det skapas en likformighet i dessa frågor. Det växer fram ”sanningar” och sätt att förstå, definiera och kategorisera det vi brukar kalla Natur och Naturvård, som inte alltid delas av alla människor och samhällen.

En av dessa standardiserade lösningar innebär att inkorporera lokala folk och urbefolkningar i naturvårdsförvaltningen, ofta i form av olika samförvaltningsprojekt. Ur ett demokratiskt perspektiv är detta naturligtvis viktigt och kan ses som en del av en decentralisering och dekolonisering som få skulle motsätta sig. Problemet är att sättet som detta sker på blir uniformt och strukturen, byråkratiseringen och retoriken som omgärdar naturvårdsförvaltningen blir allt mer likriktad.

Det finns stora skillnader i hur olika samhällen, ”kulturer”, uppfattar sin omgivning. De kategorier som vi i vår del av världen använder för att definiera skillnader mellan natur-kultur, djur-människa, levande-ickelevande är exempel på meningsskapande utifrån vår världsbild, vår ontologi. I andra kulturella sammanhang finns andra gränsdragningar och definitioner. Så är exempelvis vatten i en maorisk ontologi betraktat som ett levande väsen. Djur och människa tillhör egentligen samma kategori bland många nordamerikanska indianfolk och det är därför helt logiskt att djur och människor i vissa sammanhang pratar med varandra. Skogen och skogens invånare är manifestationer av avlidna släktingar bland människor på höglandet i Nya Guinea, och när man interagerar med skogen och äter dess djur och växter så fyller man rent konkret på sin identitet och tillhörighet med sin familj och sin klan.

Värde objektifierar

Den terminologi som används av den rådande naturvårdsdiskursen, exempelvis ”biodiversitet”, ”ekosystemtjänster”, ”resiliens”, är inte sällan (i alla fall delvis) främmande och irrelevant för urbefolkningar och andra lokala folk. Den rådande naturvården uttrycks ofta i termer av värde. Olika habitat och flora/fauna är värdefulla i ekosystemet av olika anledningar. Men för kulturer som utgår från en helt annan ontologi blir det omöjligt att tänka på naturen i termer av värde. Att värdesätta innebär alltid en distansering och objektifiering av omgivningen som för dem är främmande och irrelevant. Man är del av, och rent fysiskt och praktiskt besläktad med sina traditionella marker och dess (icke-mänskliga) innevånare.

Med detta sagt är det viktigt att påpeka att det innebär en grov förenkling att dela upp människor och samhället i homogena grupper med kulturellt vattentäta skott dem emellan.

Kanske kan man prata om en gradskala där vi mer eller mindre delar förståelse och meningsskapande med varandra. På ett generellt plan kan man ändå påstå att en del av de grupper vi kallar urfolk har en fundamentalt annorlunda ontologisk förklaringsmodell av världen och verkligheten än den som naturvårdande myndigheter och organisationer företräder. Däremot inte sagt att detta gäller för alla så kallade urfolk i alla sammanhang.

Det finns här en anledning att höja ett varningens finger mot att överdriva och i sig kategorisera kulturella skillnader. Det blir lätt att det som är annorlunda exotiseras och romantiseras, och när jag i den här texten använder urfolks kunskap som kontrast till en normativ naturvård så är det en grov förenkling av verkligheten. Här får begreppet stå som representant för samhällen där det finns en ontologi som kontrasterar den som den rådande naturvårdsdiskursen är grundad i.

Skenbart neutralt synsätt

Poängen är att den enkelriktade naturvård som formas av internationella forum idag är den som sätter agendan. Det är de kategoriseringar, definitioner och förklaringsmodeller som gäller här som blir ledande. Den blir starkt normativ vilket gör det svårt att tänka utanför det rådande ramverket. Det naturvetenskapliga paradigm som ligger bakom naturvården ses som neutralt, självklart och som en återspegling av den ”verkligheten” som tycks finnas omkring oss. Det är detta synsätt som sedan ses som en självklarhet, men vad som är viktigt att påpeka är att också det är sprunget ur ett specifikt kulturellt sammanhang. Den monopolliknade ställning och starka normativitet som naturvårdstanken vilar på, påverkar starkt hur samförvaltningsprojekt sker idag och hur man använder och (åter)skapar kategorin ”urfolk” i relation till naturvård.

Det finns ett starkt och ärligt intresse för urfolks kunskap kring naturvård och ofta ses det både som en demokratisk och rent naturvårdande nödvändighet att inkorporera urfolk i naturvårdsprocesser. Från urfolks sida finns det också ett stort intresse av att vara delaktig. Inte sällan är detta det enda sättet för dem att få access till sina traditionella marker och att kunna interagera med omgivningen där.

Det är oftast naturvårdande myndigheter och naturvårdsorganisationer som initierar samförvaltningsprocesser. Detta innebär att det från början finns en snedvridning som baserar sig på det faktum att när den konventionella naturvården bjuder in till sammarbete så vilar förutsättningarna för urfolkens delatighet på en ontologi som inte förmår förstå och acceptera delar av urfolkens ontologi. Det här underminerar naturligtvis den roll som urfolk är tänkta att spela i samförvaltningsprocesserna och styr hur samförvaltningen struktureras och vad själva målet för samförvaltningen är.