Detta tolkningsutrymme är särskilt tydligt i den lagstiftningstradition Sverige har, det vill säga ramlagar som inte i detalj stipulerar genomförandet. Det innebär att resultaten inte alltid blir som förväntat. Vissa talar om detta som ett genomförandegap.

För några år sedan ansåg myndigheter att det var fel på genomförandet av lagstiftningen för miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Men det var inget fel på politiken eller lagstiftningen. Den dåvarande formuleringen i lagstiftningen hade dock en helt föråldrad syn på hur planering går till i praktiken och vilken roll som information spelar i att påverka beslut. Detta hade den internationella forskarkåren länge påpekat för olika nationella MKB-system. Forskning kring den svenska implementeringen visade också att genomförandet var svårt på grund av detta. Lagstiftningen hade heller inte kraft att ändra planeringen. Utvärderingar av MKB-praktiken i flera länder visade att MKB-praktiken har dålig verkningsgrad, det vill säga den når inte målen med lagstiftningens intentioner.

Det står helt klart att det idag finns ett stort gap mellan det akut dåliga tillståndet för biologisk mångfald, och de mycket goda intentionerna i internationella mål (till exempel i konventionen om biologisk mångfald) och svenska nationella politiska mål (till exempel i Sveriges miljömål). Är det fel på konventionerna, miljömålen, lagstiftningen eller den praktiska implementeringen är frågan? Och vilken roll spelar civilsamhället bortom lagstiftning och politik? Och när låsningar och konflikter uppstår om tolkningarna av mål och lagstiftning, hur kommer vi då vidare? I årets sista nummer av Biodiverse beskrivs, genom olika perspektiv, hur miljöpolitiken styrs och implementeras. Vi belyser sammanhang och företeelser på denna arena, och lyfter upp hur olika aktörer och intressenter ser på vilka vägar som står öppna i arbetet med att på nationell nivå främja den biologiska mångfalden.

Vi måste sluta gapet mellan mål och resultat i relation till tillståndet för biologisk mångfald. Snarast.