Arter utgör själva idén bakom naturvård. En vilja att bevara arter är ofta själva bakgrunden till de flesta naturvårdares entusiasm, oavsett om det handlar om enstaka specifika arter eller om alla. För artjägaren kan antalet arter ofta vara avgörande för upplevelsen. Många människor likställer biologisk mångfald med många arter, även om det kan sägas vara en något förenklad bild. Naturvården härbärgerar även termer som exempelvis rödlistade arter (sådana med minskande populationer) och främmande invasiva arter (nytillkomna vilka skadar den lokala mångfalden eller människans näringar). Svenska Akademiens ordbok beskriver ordet art med ” om enheten vid naturföremålens systematiska klassifikation: species”. Det borde väl inte vara så märkvärdigt?
Men hur vi väljer att definiera hur denna ”enhet”, en art, och hur den avgränsas, det vill säga själva artbegreppet, är en tankekonstruktion som utgår från en överenskommelse hur det ska definieras. Det är inte en naturgiven enhet som motsvaras av gravitationskonstanten eller talet π (pi). Förr i tiden var det enklare, i alla fall inom högre zoologin, där en art var när en hane och en hona kunde ge fertil avkomma. På Linnés tid trodde man fortfarande att Gud hade skapat alla arterna så att systemet var statiskt – och korsningar och ny artbildning försökte man låta bli att låtsas om.
Men var går egentligen gränsen mellan en art och en annan? Och vad är det som avgör att den går just där? På vilket sätt kan vi avgöra skillnaden när det handlar om olika arter, eller om inomartslig variation. Och hanteras detta lika mellan olika delar av den biologiska mångfalden? Arten utgör för övrigt inte ens den minsta taxonomiska beståndsdelen i naturen. Därutöver används termer som underarter, raser, sorter, varieteter etc, med olika levnadssätt, nischer och som kan leverera olika ekosystemtjänster. Gränsdragningen mellan vad som räknas som en art handlar till stor del om vägval, om än inte rent godtycke. CBM:s förre föreståndare Torbjörn Ebenhard (gästredaktör till detta nummer av Biodiverse) har nu alltså tillsammans med en rad skribenter inom fältet rådbråkat själva begreppen och sammanhangen.
Håkan Tunón, föreståndare för CBM