Vid en studie 2001 i Stockholm hittades totalt 27 lavarter på träd. Det kan jämföras med en studie gjord av Skye 1968. Då var Stockholms innerstad en lavöken och endast två arter (blåslav, trädgrönelav) hittades, vardera på ett fåtal ställen. Numera har praktiskt taget varje träd lavar på sig. Detta beror framförallt på att svaveldioxidhalten i luften kraftigt sänkts sedan 1960-talet. Det här är oerhört glädjande och visar att ambitiösa åtgärder för att förbättra miljön verkligen ger goda resultat för den biologiska mångfalden.

Nu kan man på flera platser hitta skägglav, något som man på 1960-talet fick åka minst 10 km från centrum för att kunna se. Totalt inventerades två provytor vardera på 11 x 11 cm på 104 alm- repektive ekträd. Provytorna var alla placerade 150 cm ovan markytan. Att just dessa trädslag valdes beror på att alm räknas som ett rikbarksträd medan ek är ett fattigbarksträd.

Något överraskande skiljde sig inte antalet funna arter mellan de två trädslagen. Träden fanns i parker på Kungsholmen, Norrmalm och Södermalm. Resultaten jämfördes med naturreservatet Västerängsudd i Sigtuna. Fortfarande är dock detta referensområde betydligt artrikare och har en högre frekvens lavar så helt återställd är inte lavfloran inne i Stockholm. Dessutom är andelen kvävegynnade lavar betydligt större i Stockholm än i Västerängsudd. Kväveutsläppen är fortfarande mycket höga och har inte alls minskat i samma takt som svavelutsläppen. Det märks på lavfloran där en hög andel av lavarna i Stockholms innerstad är kvävegynnade.

Ett fortsatt arbete med att minska kväveutsläppen är alltså viktigt om vi ytterligare vill förbättra Stockholmsluften men för detta behövs en politisk vilja att kräva åtgärder mot biltrafiken eftersom det är den som svarar för den största delen av kväveutsläppen.