Om man vandrar utmed en tätt trafikerad gata i någon större tätort kan man lätt konstatera att trädstammarna har en kraftig ärggrön algbeläggning. De gröna stadsträden skiljer sig i väsentlig grad från landsortsträdens ymniga mosaik av olikfärgade lavar. Storstädernas trädstammar, och klipphällar med för den delen, har en mycket fattig eller helt spolierad lavflora. Detta beror i första hand på att föroreningshalterna av framför allt kväveoxider och svaveldioxid (SO2) är så höga att de har en toxisk, giftig påverkan på lavarna. Grönalgerna å andra sidan gynnas av de höga kvävehalterna.

Ännu värre är läget i de centraleuropeiska skogarna. Man kan färdas genom detta landskap i dagar och bara se enstaka barkväxande (epifytiska) lavar. Det finns knappast något annat ekosystem som är så utarmat och påverkat som den epifytiska lavfloran i Centraleuropa. Även från vissa svenska landsbygder rapporteras att lavfloran är kraftigt utarmad. Framför allt gäller detta de sydligaste delarna av landet.

Det finns ett outsinligt antal exempel på hur illa det är ställt, men finns då inget hopp för vår lavflora? Hur ser framtiden ut? Kommer strandklipporna att skina lavfria, renarna att svälta och kommer skägglavar i granskogarna att vara ett minne blott om ett par decennier?

Lavar som bioindikatorer

En av de första lavforskarna som noterade att luftföroreningar påverkar lavar negativt var W. Nylander. På 1860-talet noterade han att det fanns få lavar i parkerna i Paris och tolkade det som en effekt av luftföroreningar, framför allt sot. I början av 1900-talet myntade naturforskaren Rutger Sernander begreppet ”lavöken” för att beskriva områden där lavfloran helt slagits ut av föroreningar. På 1960-talet publicerade Erik Skye ett arbete om luftföroreningarnas effekter på lavarna i Stockholm. Han visade att antalet lavar minskade in mot centrum av staden. Därefter initierades en mängd forskning om lavar som missgynnades av luftföroreningar och annorlunda mikroklimat runt städer men också runt andra föroreningskällor som gruvor och smältverk. I laboratorieförsök har man senare visat att bla fotosyntespigment hos lavalger skadas vid höga halter av luftföroreningar, framförallt SO2.

Varför är lavar så känsliga?

Lavar växer långsamt och utsätts därför för en långvarig exponering av olika föroreningar samtidigt som de saknar en skyddande kuticula (hud). Dessutom består lavar av två olika organismer (alg och svamp) med känsliga utbytesprocesser.

Olika typer av påverkan

Laboratorieförsök har visat att lavarna främst är känsliga för luftföroreningar i gasform tex svaveldioxid, kväveoxider, en del metaller, fluorider och i viss mån även ozon. Preliminära svenska resultat tyder emellertid på att ozon har en mycket ringa effekt på många lavar. Känsligheten för luftföroreningar i form av gaser och stoft förklarar varför det ofta är så stor skillnad mellan tätort och landsbygd. Våtdepositionen av luftföroreningar (dvs luftföroreningar lösta i vatten) är ofta lika stor över landsbygden som över staden medan halterna av ”torra” gasformiga föroreningar är enormt mycket högre i stadsmiljön.

Det finns två olika typer av påverkan på lavfloran. Den ena utgörs av direkta effekter från gasformiga luftföroreningar. Denna effekt syns tydligt på vanliga lavar i tätorter och nära olika föroreningskällor. Den andra typen av påverkan orsakas av surt regn. Här har man uppmärksammat att känsliga, ibland rödlistade lavar och lavsamhällen i skogsmarken, långt från föroreningskällorna har visat tecken på att försvinna. Kopplingen mellan surt regn och effekter på lavvegetationen är emellertid inte lika välundersökt och här behövs mer forskning. Framförallt saknas studier av effekter från surt regn (sulfat, nitrat mm) på lavens olika fysiologiska mekanismer, tex fotosyntes och kvävefixering.

Flera av våra rödlistade arter anses vara hotade av luftföroreningar. I skogsmiljöer är emellertid förändringarna svårtolkade och tillbakagången av olika arter kan också härledas till avverkningar eller igenväxning av ett tidigare mer öppet kultur- och brandpåverkat landskap.

En hoppfull trend

Efter decennier av tillbakagång hos lavarna och förhöjda föroreningshalter kommer nu signaler om att såväl luftkvalité som lavflora är på väg att förbättras. Ett omfattande nationellt arbete jämte ett allt större europeiskt engagemang gör att vi nu ser sjunkande föroreningshalter, framför allt av SO2 och sot. Mycket mindre förbrukning av kol och olja i Sverige, samt övergång till oljor med lägre svavelhalter har lett fram till att utsläppen av SO2 minskat från ca 450 000 ton per år på 1970-talet till mindre än 100 000 ton idag. Detta gör att vi nu kan börja hoppas på en återhämtning av bla lavarna.

Det finns få undersökningar som jämför situation med den på 1960talet, men det finns starka indikationer på att situationen har förbättrats. Det är numera lätt att hitta små nyetablerade lavbålar på parkträd i centrala Stockholm. På den föroreningsutsatta västkusten kan man se en återkolonisation och ökning av täckningsgraden hos många av de vanliga lavarna, liksom att känsliga arter ökar mer än tåliga. Fältiakttagelser visar också att många mycket känsliga arter, tex lunglav, jättelav, blylav och skrovellav återkoloniserar många lokaler i västkustområdet. Bla kan nämnas att blylav, en av våra allra känsligaste lavar, från att ha varit i stort sett uträknad i början av 1980talet, nu förekommer på ca 140 lokaler bara i Bohuslän, Dalsland och Västergötland.

Tecken som oroar

Trots att flera typer av luftföroreningar, framförallt svaveldioxid (SO2) och sot, har minskat drastiskt i Sverige är andra typer av luftföroreningar som kväveoxider och ozon stabila eller tom ökande.

Det finns också arter som tex långskägg i skyddade områden i norra Sverige som fortfarande minskar i populationsstorlek. Detta kan delvis beror på att skogarna håller på att sluta sig, men det är tveksamt om det är hela förklaringen. Sannolikt är luftföroreningar också en viktig faktor, men detta vet vi fortfarande lite om. Studier från Holland och Danmark visar att renlavar och islandslavar i näringsfattiga skogar och sanddyner håller på att minska eller redan har försvunnit och ersatts med gräs eller mossor. Om något liknande skett eller håller på att ske i södra Sverige vet vi ej. Det är mycket oroande att vi vet så lite om hur det fortsatta kvävenedfallet, men även ozonhalterna, långsiktigt påverkar lavfloran.