Att utnyttja de positiva möjligheter ett väg- eller järnvägsbygge ger är inte samma sak som att bara undvika de negativa konsekvenserna (genom att till exempel bygga faunapassager). Det handlar snarare om att ta tillvara möjligheten att störa naturen på ett medvetet och konstruktivt sätt.
Svältfödda på störningar
De naturliga störningarna i landskapet är inte vad de har varit. Skogsbränder och översvämningar har blivit betydligt ovanligare tack vare effektiv brandbekämpning, vattenreglering och skogsdikning.
Även de artrika marker i det traditionella kulturlandskapet som formats av återkommande störningar från röjyxor, liar och mular – slåtterängar och naturbetesmarker till exempel – har till stor del försvunnit. Detta har fått stora konsekvenser för floran och faunan. Många arter är anpassade till, beroende av – och numera ofta svältfödda på – de möjligheter som störningarna orsakar.
Det är här vägbygget kommer in i bilden. När man ändå gör ett sådant ingrepp har man ett gyllene tillfälle att härma de störningar dessa arter eftertraktar.
Artrika vägkanter
Redan under 1990-talet började dåvarande Vägverket uppmärksamma att somliga vägkanter har en osedvanligt rik flora, främst av arter som man varit van att hitta i det traditionella jordbrukets gräsmarker (se sidan 12-13).
Men vägkanten och banvallen kan spela fler roller än den som vikarierande slåtteräng. De kan dra till sig växter med historisk hemvist på havsstränder, nipor, sanddyner, trädesåkrar, torrängar, alvar och så vidare (se sidan 8-9), de kan locka pollinerande insekter med sin blomrikedom och de kan erbjuda sandiga boplatser för allt från vilda bin till sandödlor.
Hotade arter i nya biotoper
När Centrum för biologisk mångfald år 2009 presenterade en studie av 63 rödlistade arter i jordbrukslandskapet som är föremål för så kallade åtgärdsprogram, visade det sig att infrastrukturens biotoper hör till de allra viktigaste miljöerna för dessa arter. Till exempel visade sig 23 arter (av totalt 63) i 10 åtgärdsprogram (av 36) ha vägkanter som en viktig livsmiljö.
För de flesta arterna är infrastrukturens biotoper ett komplement till de traditionella biotoperna, men för vissa är de numera huvudtillhåll. En nygjord analys av hotad mångfald i vägmiljöer identifierar en rad arter som i hög grad har hittats just i vägkanter. 58 procent av fynden av märgelsandbi och 43 procent av fynden av växten smällvedel har till exempel gjorts i anslutning till vägnätet.
Runtomkring i landet pågår många spännande projekt för att ta till vara de värden som finns i vägkanter och på banvallar och bangårdar, inte minst inom ramen för Åtgärdsprogrammen för hotade arter (se sidan 17). Men hittills har det mest handlat om att rädda de skördar som slumpen sått.
Tanken med skriften ”Nya vägar till artrikedom” är att gå ett steg längre och inspirera till större mod och kreativitet när nya vägar och järnvägar anläggs. Det handlar om att till exempel använda andra alternativ än ensartade gräsblandningar och grovt stenkross i de nyalagda vägkanterna. Det finns flera användbara och mer mångfaldsvänliga alternativ till exempel att återetablera de avbaningsmassor som tas bort inför vägbygget, att lämna marken bar för spontan fröspridning, att så artrika fröblandningar eller att använda pluggplantor och färdig äng på rulle.
En annan viktig princip är att vara uppmärksam på den natur som vägen (eller järnvägen) dras genom och ta tillvara de guldkorn som finns där, allt från enskilda värdefulla jätteträd till hela terrängavsnitt med potentiella naturvärden. Om vägen exempelvis dras genom en ås, ett sandfält eller något annat sandrikt område är det gravt slöseri med naturvårdsmöjligheter att täcka vägkanter och slänter – särskilt de som vetter mot söder och väster – med tillförd kross eller matjord. Det är ett mycket bättre alternativ att bara lämna ytan obehandlad och låta de vilda växterna återerövra marken av egen kraft.
Förutom sandmarker är kalkrika områden samt hällar och klipphyllor exempel på sådana områden som man bör vara extra uppmärksam på.
Kostar inte stora pengar
Det här sättet att tänka är ännu nytt och ovant. Vi håller fortfarande på att lära oss hur insikten om infrastrukturbiotopernas stora värde ska omsättas i praktiska åtgärder. Vi måste också lära oss mer om riskerna att artrika miljöer nära trafik kan fungera som ekologiska fällor (se sid 10).
Men redan nu finns det ändå spännande exempel på åtgärder som prövats runt om i landet, åtgärder som i sin tur pekar mot stora och intressanta framtida möjligheter. Åtgärderna behöver inte kosta stora pengar. Det som krävs för ett lyckat resultat är snarare en kombination av biologisk kunskap om växt- och djurarternas behov samt ett intresse från exploatören att ta vara på de möjligheter som bjuds. Här finns ypperliga möjligheter för naturvården och Trafikverket att mötas och tillsammans skapa nya värden.