Lantraser är viktiga att bevara ur flera synvinklar. I den svenska genbanksutredningen från 1980 om bevarandet av de genetiska resurserna hos våra husdjur betonades bl.a. lantraserna som en del av vårt kulturarv.

Andra skäl till att man måste bevara den biologiska mångfalden bland våra husdjur är bl.a. etiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga. Vi vet exempelvis inte vilka genkombinationer som kan behövas i den framtida husdjursaveln.

Lätt att söka föda, lätta födslar

Det som man i första hand avser med positiva egenskaper för lantraser är exempelvis – för betesdjur som nötkreatur och får – djurens förmåga att lätt finna föda/bete på egen hand, att de är lätta och rörliga i oländig terräng och att de kan övervintra på fodermedel som finns lokalt. Vidare har de motståndskraft mot sjukdomar, har lätta födslar och är anpassade till det lokala klimatet.

Naturvården lägger ner stor möda på att säkerställa och vårda kulturlandskap utan att tillräcklig vikt läggs på bevarandet av lokala raser i skötseln av kulturlandskapet.

Lantraser formade landskapet

Det är ju de lokala raserna, som har format landskapet och utvecklat växtsamhällena. Därmed är det också givet att det är de, som är bäst lämpade att sköta markerna på rätt sätt för att bevara historiska kulturlandskap med de biologiska och kulturhistoriska värden som finns där.

Vi har i Sverige 25 nationalparker och nära 1 500 naturreservat samt djurskyddsområden med en sammanlagd areal av tre miljoner hektar. Cirka 40 000 hektar av denna areal är åker- eller betesmark.

Precisera rasen i skötselplan!

Över 600 naturreservat i Sverige innehåller åker- och betesmark. För vissa naturskyddade objekt, där målet är att återskapa, bibehålla och sköta ett ålderdomligt kulturlandskap, bemödar man sig om att precisera markanvändning och nyttjandet i en skötselplan. Man anger också i vilken omfattning betesdrift ska ske för att den till betesmarken knutna floran och faunan ska bevaras.

Däremot regleras sällan vilken inriktning växtodling och husdjursskötsel ska ha. Det är emellertid fullt möjligt att i ett  naturreservat precisera att de till orten knutna sorterna och raserna ska användas.

Det har visat sig att det inte blir nämnvärt dyrare att arbeta med lantraser i jämförelse med de vanligare produktionsraserna. Betesmarkerna blir välhävdade. Allmänheten har också visat uppmärksamhet och besökande lantbrukare har stimulerats till att intressera sig för de äldre husdjursraserna.

För att man ska lyckas med djurhållning med lantraser i naturvårdsobjekt är det ett absolut måste, att brukaren är intresserad av lantraser och att hon/han är beredd att följa avelsplaner och andra rekommendationer som finns för den aktuella rasen. Det får man hjälp med genom de intresseföreningar som finns.