Hedemorahöns. Foto: Torbjörn Ebenhard

Dagens lanthöns är lokala stickprov av vad som en gång var en sammanhängande population över hela landet där den ena varianten övergick i den andra. Tack vare några ideella entusiaster finns denna variation bevarad än idag.

Höns har funnits i vårt land sedan omkring 100 f Kr. Redan 500 år senare var höns sannolikt  vanliga över stora delar av landet. De tidiga hönsen var ganska små, och högst sannolikt med många färger, ungefär som dagens lanthöns. Att hönsen inte var utan social betydelse kan utläsas ur Dalalagen, vari stadgas: ”Den som har två hönor till sin hane får inte räknas som
stavkarl (tiggare).”

Rashönsraseri

Säkert har höns av olika tappning importerats många gånger genom åren. Men det var först på 1840-talet som importerna tog fart. Efter första rashönsutställningen 1864 uppstod ett formligt rashönsraseri. Lanthönsen påverkades knappast eftersom rashönsen då var dyra. Men snart började importerna påverka i och med att man började med kycklingproducerande hönserier. Dessa använde naturligtvis moderna, ”förbättrade”, hönsraser. En framsynt affärsman, Alfred Lagergren, såg omkring 1880 i detta ett lovande affärsconcept och började sälja rashöns. I längden gav detta tillsammans med hushållningssällskapens gratisutdelande av rashönsägg till följd att lanthönsen korsades bort och försvann.

Små rester fanns kvar hos enstaka brukare långt in på 1900-talet Från dessa har ett antal entusiaster kunnat rädda lanthönan i tio lokala varianter, som nu efter många generationer kan räknas som raser. Här vill jag presentera några av dem närmare, med särskilt hänsyn till hur de har anpassat sig till respektive ursprungsmiljö.

Skånsk delikatess

Blommehöns. Foto: Torbjörn Ebenhard

Skånsk blommehöna (medelvikt höna 2–2,5 kg) är den sydligaste av lanthönsen, stammande från Sydvästskåne. Namnet kommer av att en vanlig teckning är en vit fläck, en ”blomma”, i fjäderspetsen. I övrigt kan blommehönsen ha de flesta hönsfärger.

Blommehönan är en stor, tung och ganska långsam höna med tuppar upp till 3,5 kilo lugn, nästan skånskt sävlig till humöret. Långsamheten var acceptabel i bygder med få rovdjur, här vägde en stor stek tyngre.

Blommehönan har anpassat sig till skånska slättbygder, där de efter att säden huggits ofta fick gå lösa och gödas på stubbåkrarna.”Stubbatockarna”, alltså ungtupparna, hade särskilt gott rykte som goda stekar.

Förr var rasen en så god och lugn ruvare att yrkesjägare på skånska gods använde dessa höns till att ruva fram fasankycklingar. Till skillnad från övriga lantrashöns är rasen liksom ölandshönan ofta en sämre ruvare men liksom de andra lantrashönsen en god värpare.

Från norra Skånes magra skogsbygder (Eket) kommer åsbohönan, en liten lätt (cirka 1–1,5 kg) pigg höna. Ofta försvinner hönan och dyker så upp igen efter några veckor med en kull kycklingar. Får den tillfälle att ruva lägger den sig nästan omgående. Den är uppenbarligen den effektivaste ”kycklingmodern” bland lanthönsen.

Storleken är en anpassning till kravet på god fodersökningsförmåga och klen tillgång på rikare foder. Oftast är den blågrå, svart eller mörkt brun, aldrig eller sällsynt vit, en anpassning till skogsbygd med hög risk för duvhöksattacker. Den talrikaste av lanthönsen.

Hönor på öarna

Ölandshönan (ca 2 kg) är vår äldsta bevisat opåverkade lantras. Vi kan spåra dess historia tillbaka till 1840, och under denna tid har inga höns av annan ras korsats in, och högst osannolikt dessförinnan. Liksom alla dessa lantraser är den mycket härdig, vilket krävdes i det öländska klimatet. Hönsen hölls ofta i oisolerade uthus med öppna gluggar. Vi ska här också ha i minnet att Öland efter 1700-talet varit ett nästan kalt landskap, där ”fåken”, den östliga vinden, var svår vintertid både för folk och fä.

För att förnya ”blodet” bytte man tupp med grannen. Därtill behöll man hönsen länge och tog nya kycklingkullar bara vartannat eller vart tredje år.

Också gotlandshönan är en medelstor höna. Färgen kan vara nästan vilken som helst, men ofta överväger gula djur.

Tjockfjädrig dalahöna

Orusthöna. Foto: Torbjörn Ebenhard

I Bohusläns skärgård fanns förr en liten slank ganska högbent höna som oftast var vit och svartblommig, orusthönan På den tiden bestod stora delar av Bohuslän av kala klippor med mycket liten vegetation. Landet och folket var fattigt och hönsen fick klara sig så gott de kunde. En höna i skärgården hade därför kravet på sig att vara en extremt god fodersökare som på kort tid skulle kunna avverka stora ytor för att överleva och producera. Man höll medvetet hönsen små: ”eftersom stora höns hade svårigheter att föda sig på de kala knallarna”. Låg vikt (cirka 1–1,5 kg) och mycket rörligt beteende torde vara anpassningar till denna miljö.

Bohuslän-Dals svarthöns. Foto: Torbjörn Ebenhard

Hedemorahönan (medelvikt höna 1,5–2 kg) ser stor och satt ut men är i verkligheten en ganska lätt höna, mellan halvannat och två kilo. Men skenet bedrar. Hönan har på varje fjäder ett bidun vilket ger en mycket tät fjäderdräkt som ger den det tjocka utseendet. I dess hemmiljö kunde man räkna med sju–åtta månaders snötäcke och köld i de små ladugårdarna. Högst sannolikt är det extra dunet, som ingen av våra andra lanthöns är begåvad med, en anpassning till ett kallt klimat.